En obesvarad kärlek

Hockey. Ett spel jag aldrig behövde lära mig att älska. Jag föll på samma sätt som vi så ofta gör när det är självklart att vi är ämnade för varandra. Vi möttes och vi njöt under många år. När tonåren kom och min kärlek visade sig vara större än hennes skildes våra vägar åt. Hon ville inte ha mina bristande förmågor och jag hänvisades till ett liv utan henne. När jag såg andra bli omfamnade av henne förstod jag att min kärlek till henne aldrig skulle bli besvarad på det sätt jag ville.

Med tiden lärde jag mig hantera det obesvarade och fann mig tillrätta bland många andra som älskade henne lite sådär på avstånd. Då och då vände hon upp sitt ansikte mot mig och för några ögonblick kände jag mig sedd. Så här lång den här vintern har hon visat upp sitt största leende mot mig. Det har funnits stunder när jag - på allvar - trott att hon menar allvar. Att det - trots våra tidigare erfarenheter - skulle bli vi två. Jag är äldre idag och vet att ett flyktigt ögonblick av kärlek inte är något att bygga en livslång relation på.

Brynäs har hittills den här säsongen gjort gott för mitt sargade hockeyhjärta. Inte bara för att man vinner fler matcher än på många år och inte heller för sättet man gör det på. Min ömsinta och djupa respekt har med andra saker att göra.

Jag och mina vänner har hånats, bespottats och förnedrats under några år, men nu lyfter vi våra blickar och i vår varma blick kan ni utan se vårt överseende med den avundsjukes tillkortakommanden i deras desperata men olyckliga formuleringar. Vi tänker stilla att - er tid kommer.

Den här säsongen ser jag fram mot nästa match med längtan och inte med den oro som bara ett sargat hjärta kan göra. Brynäs har hittills den här säsongen gett mig hoppet tillbaka.

Hon kommer aldrig att älska mig på det sätt som jag en gång drömde om, men bara att hon under några korta månader ler mot mig har gett mig hoppet. Tack.