När kärlek blir besvarad

SM-guld. Lika lycklig som jag kände mig den där kvällen i Gävle lika överrumplad kände jag mig inför samma känsla. Jag hade precis fått uppleva det största man kan få uppleva som supporter. En känslomässig resa där glädjen över det egna lagets spel och framgång mer än färgat vardagen, relationer och arbetet.

Under några veckor var vi tillsammans i en bubbla. Det var som om vi var ett. Mina vänner och jag talade om spelarna som om dom var våra närmaste vänner. Vi uttalade deras namn med hjälp av smeknamn, förnamn och ibland med bara situationer. Vi var som ett förälskat par. Vi såg i varandra det vackraste. All olycklig kärlek var som bortblåst. Det som återstod var bara det rena, det äkta. Den besvarade kärleken hade lett oss fram till en aprilkväll där euforin gjorde att vi föll i varandras famnar. Det fanns inget igår, inget imorgon. Det fanns bara ett nu. Ett ögonblick där vi var ett med framgången.

Under kvällen mötte jag gamla vänners blickar och allas ögon var fuktiga. Fuktiga av lycka, stolthet och insikten om hur sällan vi får uppleva den ohämmade glädje som jag bara funnit i gemenskapen kring vårt lag.

I pausen mellan den andra och tredje perioden påminde jag mig själv om att jag - vid händelse att det skulle bli seger - skulle försöka stanna upp och verkligen ta in mina känslor, omgivningens reaktioner och därigenom få klarare minnen än vid de två andra tillfällena jag haft förmånen att på plats se mitt favoritlag vinna guldet.

När Ryan Gunderson gjorde 2-0 målet var ambitionen som bortblåst, men jag återfick fattningen. Under slutminuterna sökte jag mig inåt. Där fann jag kvalserier, besvikelser och tappade suckar. I ljuset av de mörka minnena kunde jag ta in det obeskrivliga. Min obesvarade kärlek hade till slut sagt ja till mitt frieri.

När jag tillsammans med mina vänner sent - mycket sent - lämnade Läkerol Arena kunde det ha känts som om vi lämnat efterfesten, men vi visste att det bara var förfesten vi gick ifrån. Festen den fortsätter idag, imorgon och hela sommaren.

Tack Brynäs! Tack för ett minne som jag tatuerar in i mitt sargade hockeyhjärta. Tack!