När kärlek blir besvarad

SM-guld. Lika lycklig som jag kände mig den där kvällen i Gävle lika överrumplad kände jag mig inför samma känsla. Jag hade precis fått uppleva det största man kan få uppleva som supporter. En känslomässig resa där glädjen över det egna lagets spel och framgång mer än färgat vardagen, relationer och arbetet.

Under några veckor var vi tillsammans i en bubbla. Det var som om vi var ett. Mina vänner och jag talade om spelarna som om dom var våra närmaste vänner. Vi uttalade deras namn med hjälp av smeknamn, förnamn och ibland med bara situationer. Vi var som ett förälskat par. Vi såg i varandra det vackraste. All olycklig kärlek var som bortblåst. Det som återstod var bara det rena, det äkta. Den besvarade kärleken hade lett oss fram till en aprilkväll där euforin gjorde att vi föll i varandras famnar. Det fanns inget igår, inget imorgon. Det fanns bara ett nu. Ett ögonblick där vi var ett med framgången.

Under kvällen mötte jag gamla vänners blickar och allas ögon var fuktiga. Fuktiga av lycka, stolthet och insikten om hur sällan vi får uppleva den ohämmade glädje som jag bara funnit i gemenskapen kring vårt lag.

I pausen mellan den andra och tredje perioden påminde jag mig själv om att jag - vid händelse att det skulle bli seger - skulle försöka stanna upp och verkligen ta in mina känslor, omgivningens reaktioner och därigenom få klarare minnen än vid de två andra tillfällena jag haft förmånen att på plats se mitt favoritlag vinna guldet.

När Ryan Gunderson gjorde 2-0 målet var ambitionen som bortblåst, men jag återfick fattningen. Under slutminuterna sökte jag mig inåt. Där fann jag kvalserier, besvikelser och tappade suckar. I ljuset av de mörka minnena kunde jag ta in det obeskrivliga. Min obesvarade kärlek hade till slut sagt ja till mitt frieri.

När jag tillsammans med mina vänner sent - mycket sent - lämnade Läkerol Arena kunde det ha känts som om vi lämnat efterfesten, men vi visste att det bara var förfesten vi gick ifrån. Festen den fortsätter idag, imorgon och hela sommaren.

Tack Brynäs! Tack för ett minne som jag tatuerar in i mitt sargade hockeyhjärta. Tack!

Nu djävlar!

Gillar Brynäs målsättning om att vinna hela konkarongen. Så ska det låta! Varje elitlag bör ha den målsättningen inför säsongen. Om man inte har det kan man lika gärna lämna elitdivisionen. Vilka som sedan står där med guld runt halsen är en helt annan sak.

Målsättningar ska vara realistiska och möjliga. Jag vill påstå att alla lag har möjligheten att vinna. Det är ishockey det handlar om. I vår sport finns inga färdiga sanningar - förutom den som säger att Färjestad allt som oftast spelar final.

Snart släpps pucken och då djävlar!

En gammal man minns och berörs

Den här tiden på året skenar tankarna iväg och då tillåter jag mig att minnas ett stort ögonblick i klubbens historia och spelare jag aldrig kommer att glömma.

Duo i dur

Idag blev det klart att Roger Melin får ett väntat återbesök i den så viktiga rollen som assisterande coach. Det blev Gunnar Persson.

Säg Melin & Persson tillsammans med 1999 och valfri brynäsare spricker upp i ett glatt leende.

Jag gratulerar AIK till värvningen och önskar pianisten Melin lycka till. Jag tror det kan vara en duo som kommer att spela i dur.

Respekt för respekten

Det är många som har åsikter om det handslag som eventuellt aldrig genomfördes mellan Crosby och Lidström efter Lord Stanley minne blivit hedrat i matcherna sju.

Från början tyckte jag "bråket" påminde om de kramkalas som uppstår efter att en motståndare kommit för nära någons målvakt. Ni vet... Lite för sakens skull och mest för oss på läktarna, men sedan tänkte jag ett steg till.

Kampidrotter som ishockey kräver adrenalin och känslor. Hårda ord sägs mellan spelare under en finalserie, men när titlar har delats ut möts spelarnas blickar, kramar utbyts och en ömsesidig repekt för resultatet uttalas. Det är något speciellt och stort med just dessa ögonblick. På något sätt är det om just detta all idrott handlar.

Jag påminner mig om en av Tommy Sandlins första kommentarer efter en finalvinst. Sandlin uttryckte en respekt för motståndarna genom att tala om små skillnader mellan lagen och om att tillfälligheter avgjorde den avgörande matchen. Jag stod några bänkrader bakom motståndarnas bås och såg honom gå fram till en mycket ledsen spelare i motståndarlaget och lägga en arm om hans hals för att sedan säga något till honom. Spelaren vänder blicken mot Sandlin och nickar sakta. I det ögonblicket blev vår seger ännu större. Genom att ha förståelse den andres situation blir glädjen över den egna framgången större.

Nu vet jag inget om Crosbys och Lidströms eventuella handslag eller inte, men det påminde mig om att ha respekt för respekten...

Statyer eller karaktärer som består?

Idag fick jag ett mejl från en hockeybekant som ville påminna mig om att skriva på en namninsamling vars syfte är att det ska resas en staty av Tommy Sandlin utanför Läkerol Arena.

Jag känner mig tveeggad i frågan. Min tvekan ligger inte i att jag inte tycker att Tommy Sandlins minne ska vårdas och hedras. Tvärtom.

Tommy Sandlin tillhör en av de största inom svensk ishockey genom alla tider. Kanske är han den ledare som enskilt betytt mest för sportens utveckling, ledarskapets betydelse i sammanhanget, men också för enskilda spelares utveckling på helt andra områden än ishockey.

Min blogg är döpt efter det begrepp som anses ha sitt ursprung i Tommy Sandlins sätt att se på gruppers förmåga att vinna matcher och titlar. Precis som Tommy själv är begreppet omstritt. Sandlin hade förmågan att beröra människor. Jag har i ett inlägg som publicerades i samband med hans bortgång redogjort för hans betydelse för mig personligen. Tommy Sandlin var en person som fick mig att omvärdera mitt eget ledarskap.

Ska då Sandlin stå staty? Jag skulle vilja fråga Sandlin själv om han skulle vilja bli hedrad på det sättet. Ingen skulle nog bli överraskad om han istället skulle lyfta fram någon annan - för oss anonym - ledare, spelare eller funktionär som han skulle ha menat förtjänat uppmärksamheten bättre än honom själv.

I min samling av brynäsminnen har jag ett foto från omklädningsrummet efter SM-guldet 1993. Sandlin är på fotot helt omringad av segerrusiga spelare och ledare. Champagnekorkarna studsade mellan väggarna i det slitna omklädningsrummet i Gavlerinkens innandöme.

Jag tror att Tommy Sandlin skulle känt sig mer bekväm med den bilden än med en staty. Den kvällen förenades enskilda spelare och ledares ambitioner i gemensam framgång. Det blev det bästa beviset för att hans tes om Sossehockey fungerat. Där var han ledaren för en grupp individer som lyckats med den gemensamma uppgiften. Den påminnelsen är det arv jag helst - och mest - vårdar.

Ska det finnas en staty utanför Läkerol Arena skulle jag vilja att den symboliserade det Sandlin stod för. Betyder det att vi får möta Sandlin och hans näsdukar som staty när vi kliver in på den arena där vårt Brynäs spelar kommer det inte att störa mig. Tvärtom kommer jag att stanna upp för att minnas, skicka en tanke till hans familj och samtidigt påminna mig själv om vad jag vill uppnå.

Sämre arv kan man lämna efter sig, eller hur? Eller som Sandlin själv skrivit ”Bry dig mer om din karaktär än ditt rykte. Därför att din karaktär är vad du verkligen är.”

Straffmål, självmål och vinstmål

Ni har säkert precis som jag kikat på den senaste tidens spektakulära straffmål gjorda av unga svenska spelare. Utan tvekan exempel på ögongodis för oss som gillar idrott.

Det är sämre med exempel när det gäller spektakulära självmål, men några finns det. Danne Johanssons i Läkerolen tillhör avdelningen smärtsamma och den japanske spelarens i något VM för några år sedan representerar gruppen underhållande självmål.

Ett annat plågsamt självmål blev jag påmind om när Aftonbladets månadsmagasin damp ned i brevlådan häromveckan. Det är länge sedan, men kom ihåg att det var ett självmål i en Stanley Cup-final. Konsekvensen av målet blev att rivalerna tog hem titeln den säsongen.




Det finns många vinstmål att minnas. Bisset avgörande mål i slutminuten av den fjärde SM-finalen 1999 är ett mål som jag för evigt kommer att bära med mig. Eero Somervuoris mål mot HV71 i onsdags är ett aktuellt exempel på ett annat vinstmål. Om han sedan hamnar i vårt Brynäs är inte alls säkert. Men om han gör det blir det säkert långt fler än bara jag som kommer att påminna bänkgrannarna om att det var just han som satte det mål som avgjorde SM-finalen 2009.

Han får gärna skriva på för oss. Om så sker hoppas jag på många - och då menar jag många - vinstmål i vår matchtröja...

SM-guld som tar emot

Låt mig gratulera Färjestad BK till SM-guldet i ishockey. Inget snack om saken. 4-0, 4-0 och 4-1 i kvart, semi och final talar sitt tydliga språk. FBK är värdiga mästare.

Det tar emot att göra det. Jag lovar att det tar emot att göra det, men idrotten är skoningslös. Det är inte dom lag vi gillar som vinner alla titlar. Titlar vinner dem bästa lagen och det här året var Färjestad det bästa laget.

Eero Somervuori gör Färjestads tredje mål. Hans sista i FBK? Förmodligen, men det betyder inte att han flyttat till Gävle. Det är en match som fortsätter. Förlängning pågår...

Varför så ystra?

Jag har precis återhämtat mig från dem glada J20- pojkarna och deras ystra uppträdande i Läkerolen. Det kommer att vara ett fint hockeyminne. När jag fick se spelare glömma bort dåtid och framtid för att spela i nuet värmdes ett ibland svåflörtat och cyniskt hockeyhjärta som mitt.

Några som också bör äras är J20-lagets tränare, ledare, massörer, läkare, men framförallt materialförvaltare. Tänk er att åka land och rike runt med 25 unga killar som bara vill ha skoj och spela ishockey. Inte den enklaste av uppgifter...

Har ni missat hur ystra ett juniorlag kan vara efter ett SM-guld kan ni kika på det här. Om ni vill bli påminda om varför dem är så ystra ser ni det här.

Tack igen!

SM-guldet vi så väl behövde

Brynäs har vunnit SM-guld på 60-, 70-, 80- och 90-talet. Under de sista minuterna av 00-talet vann Brynäs J20 SM-guld och därmed bröts inte sviten. Jo, jag vet att det är något annat att vinna GULD för juniorer än att vinna GULD med seniorerna, men en brynäsare får vara glad över det som erbjuds.

Jag hade förmånen att på plats ta del av en testosteronstinn isoval där ungdomlig entusiasm påverkade matchbilden i större grad än vad taktik och teknik fick möjligheten att göra. Brynäs gick segrande ur striden och vi var många som den här kvällen lämnade Läkerolen med den där typen av fåniga leenden som bara supportrar bär på när man fått vara med om någonting väldigt roligt.

Den här kvällen imponerades jag av Simon Bertilsson och Morgan Hassel. Två backar som jag är helt övertygad kommer att spela ishockey på hög nivå inom en rätt snar framtid. Det är också min övertygelse att Klas Leidermark kommer att somna sent den här kvällen. När han somnar sker det med ett av nordeuropas bredaste leende. Suddenmål i SM-finaler brukar ha den effekten på spelare...

När jag under matchen följde Jakob Silfverberg och Anton Persson såg jag en annan hockeymässig mognad än vad merparten av kombatanter och lagkamrater klarade av, men det som gladde mig mest den här kvällen var någonting helt annat.

Brynäs har gjort en medveten satsning på juniorsidan och nu bär den frukt. Det yttersta beviset på att satsningen lyckats är det guld som firades i Gävle den här kvällen. I egenskap av medlem i föreningen känner jag en stolthet över det mod klubben haft under en mer än en ansträngd ekonomisk situation. Michael Sundlöv har fått mycket skräp för sitt arbete, men jag tror inte jag sett honom så glad som han var när han gratulerade spelarna sedan han själv vann SM-guld 1993. Jag unnar honom mer än gärna den känslan.

J20-guldet har hamnat i Gävle. Jag hoppas att hela föreningen, sponsorer och supportrar ser det inspirerande i framgången och att vi tillsammans kan skapa förutsättningar för att även a-laget ska få möjligheten att på allvar utmana om SM-titeln. Resan dit är lång, men någon gång måste den starta och varför skulle vi inte starta den resan just idag?

Den här kvällen ska tillskrivas dem unga talanger inom Brynäs IF som för evigt skrivit sig in i klubbens historia och inga andra.

Om vi säger så här; det var länge sedan jag mådde så gott som jag gjorde den här kvällen. Tack för det SM-guld vi så väl behövde...

Djoost det

Det var fredag morgon och jag var på väg till ett arbetsrelaterat möte i Sundsvall. Jag var fortfarande irriterad över förlusten kvällen innan. När jag parkerat bilen kommer jag på mig själv att spela upp Molins stolpskott i huvudet. Linds friläge gör sig påmint och jag kan inte låta bli att tänka; tänk om...

Insjunken i egna funderingar om PP-formationer, lojalitet och övertro till egen och andras kapacitet vandrar jag genom staden. Jag bestämmer mig för att förbereda mig inför det jag ska göra på jobbet. Tänker att det bara är ishockey. När jag tagit två djupa andetag lyfter jag blicken och fokuserar på horisonten fast besluten om att ta mig genom dagens gliringar.

När blicken blivit stadig möter jag plötsligt ett mycket bekant ansikte. Pär Djoos kommer promenerande. Han har precis blivit tränare för Laget i stan - Sundsvall Hockey. Jag påminns om Djoos som spelare och kanske framförallt den säsong som innebar Brynäs senaste SM-guld.

Djoos och hans kamrater är goda exempel på spelare som inte lyssnade på vad omgivningen tyckte och istället spelade sin bästa ishockey när det som mest behövdes.

Åsynen av Djoos påminde mig om vad ett lag kan prestera, hur motivation kan slå klass och vad som kan hända om man tillsammans tror på uppgiften.

Nedan skickar jag med ett Youtubeklipp med Djoost D. Har inte så mycket att göra med inlägget, men ni vet hur det är? Ibland hänger inte allt samman...

En målskytt av rang

Sitter och slötittar på Mora - Troja som tv-sänds på TV4 Sport. Tränaren i Troja Ljungby heter Martin Karlsson. Det finns nog inte en Brynäsare eller Skelletsupporter som glömt bort honom. Hans mellannamn måste vara Målskytt. 162 poäng på 136 matcher varav 120 var mål.

Någon som kommer ihåg Örebros miljonkedja med Krobbe, Martin Karlsson och Hardy Nilsson?

Kul att bli påmind om en gammal guldhjälte...

Historiskt viktig Dackell

Andreas Dackell kommer inte att gå till historien som en målskytt av rang, men han har gjort viktiga och historiska mål. Låt mig ge tre exempel.

Först ett viktigt och historiskt exempel. Finalserien 1993. Brynäs hade spelat fram sig till en avgörande final på hemmaplan mot Luleå. Hos motståndarna fanns storheter som Mikael Renberg och min favorit Mika Nieminen. Det var en jämn match som Andreas avgjorde med två mål i slutperioden.

Sedan ett historiskt exempel. Läkerolen invigs och Andreas gör det första målet för Brynäs i den nya arenan. Inte särskilt viktigt, men för den som köpte en signerad old school tröja med hans namn var det stort.

Avslutningsvis ett viktigt exempel. Det viktiga 2 - 0 målet mot Leksand i den näst sista omgången av den där serien vars namn inte kan uttalas utan att brynäsaren i mig får ångestattack.

Andreas är historiskt viktig för Brynäs. Enligt mig...

Jonas Johnsson i Brynäs

Jonas Johnsson i Brynäs? Skulle inte tro det.

Säg så här; det är lika troligt att JJ spelar för vårt representationslag som det är att Niclas Wallin skolas om till powerforward i Carolina Hurricanes.

Jo, jag vet att man aldrig ska säga aldrig. Det finns visst en lag mot det. Nu behöver jag inte oroa mig särskilt mycket för att jag ska ha fel. Efter ett decenium i Göteborg skulle alltså alltså JJ välja Brynäs? Känns inte särskilt trovärdigt.

Vill jag ha en JJ i vårt Brynäs? Jag svarar på frågan med en motfråga. Vad är alternativen? Jag hoppas på en Andreas Johansson, en Lars Jonsson och/eller en Per Bäcker.

Jag kommer aldrig att försöka ta någonting ifrån JJ. Han hade kunnat bli en av de riktigt stora centrarna i Brynäs historia, men han valde Tyskland i en ålder när han var aktuell för NHL. Den signalen till omgivningen får tala för sig själv.

JJ bidrog på ett mycket påtagligt sätt till Brynäs SM-guld 1993 och till Frölundas framgångar de senaste tio åren. Han kan blicka tillbaka på sin karriär med stolthet, men att han skulle drömma om jämförbara framgångar med Brynäs känns långsökt.

Kommer han så kommer han. Han skulle nog vara en center som Brendl skulle gilla att spela med...

Jag tar det dock lugnt när det gäller värvningar. Säg så här; den som väntar på något gott väntar aldrig för länge...

Grattis till Jönköping

Ber att få gratulera HV71. Stort grattis till en väl genomförd säsong. Det som gläder mest är att spelare som Johan Davidsson och David Petrasek belönas.

Mr Angell missar dock möjligheten till en titel. Aldrig att HV vinner nästa år. Jag ber redan att få utse nästa års guldkandidat. Linköping HC.

Nu har de förlorat de finaler som krävs för att vinna en. Nästa år är guldet Linköpings. Kom ihåg var ni hörde det först.

Om jag är avundsjuk. Inte det minsta. Tänk att vara tvungen att ha en lång hemresa från Linköping framför sig en fredag kväll. Usch, vad tråkigt och långt... Visst tusan är jag avundsjuk. Alla andra förutom HV är avundsjuka. Alla.

Visst drömmer jag om att än en gång till få uppleva det HV och dess supportrar gör just nu. Vi är inte där än, men med gemensamma tag ska vi alla fall närma oss. Eller hur?