Inget löfte, men en uttalad målsättning

Det går långt mellan inläggen i dessa dagar. Ni vet säkert hur det är när pucken verkar vara cementerad i den egna zonen och ingen på isen verkar veta hur den lilla svarta ska förflyttas så att vi som tittar på ska börja andas normalt igen? Ni vet att fibrerna i kroppen skriker timeout, puckout, lockout eller något annat som gör det möjligt att byta spelare. Man är själv beredd att lämna läktaren för att hitta ett proppskåp som släcker ned den värsta ivern hos motståndarna. Motståndarna som verkar vilja mig och mitt lag så mycket ont.

Riktigt så illa är inte mitt liv - tvärtom egentligen - men den sista tiden har präglats av ett spel framför eget mål som skulle gjort Czarnecki lika glad som en dalmas innan kvalserien startar.

Nåja... Livet har nu antagit en form som gör det hanterbart och begripligt igen. Därför hoppas jag ni nu kan stå ut med några återkommande rader från mig. Jag tror ni gör det då ni nu fått vila från mina formuleringsförsök.

Jag går ut stenhårt med ett antal korta.

Draften - fyra orakade slynglar med mycket hockeykunnande har tagit det första steget mot drömmen om ekonomiskt oberoende. Jag gratulerar grabbarna och sträcker på mig då jag tillhör en klubb som gjort en medveten satsning för att lyfta juniorhockeyn. Kul för killarna, men minst lika roligt för Sportchefen och dom andra.

Konkurser - Björklöven är det svenska exemplet, men det finns fler på den internationella rinken. I KHL ser det ut att finnas mer än ett lag som har problem. Med de löner som betalas ut där kan jag förstå det. Personligen gläds jag över att Djoos får ett allsvenskt lag att träna, men visst hade det varit roligare om det inte skett på Lövens bekostnad.

Värvningar - Ni vet att jag hoppats på ytterligare ett namn i vårt lag och att det inte ser ut att bli så. Jag hoppas fortfarande, men likt stearinljuset sista ögonblick återstår snart bara en flämtande låga.

Seriestart - Det har vänt mot ljusare tider. Det är närmare till seriestart än vad det är till ett avslutat slutspel. Känns helt okej om ni frågar mig.

Sådärja. Hockeysossen är tillbaka och uppdateringarna kommer att komma tätare den närmaste tiden.

Lev med det!

Ett löv mindre

För två år sedan var Björklöven två segrar från att spela i Elitserien. I en kvalserie är visserligen sex poäng ett stort avstånd, men jag tror ni förstår vad jag menar. Två segrar. 120 minuter ishockey som kanske - men bara kanske - betytt att Björklöven varit där Skellefteå är idag. Skellefteå vann de bägge Västerbottensderbyn som spelades i den kvalserien.

Nu är det - precis som Björklöven - historia. När den tragiska nyheten idag nådde hockeysverige var vi många som reagerade ungefär likadant. Vi har egentligen aldrig brytt oss om Björklövens framgångar - förutom de gånger man mött just vårt lag vill säga - men, vi känner med alla de ideella krafter som stått på regniga och/eller svinkalla parkeringsplatser, alla de supportrar som lagt ned timmar och åter timmar för att kunna följa sitt lag, alla hockeyvänner som planerat sitt liv efter Björklövens spelschema och alla de barn och ungdomar som genom åren haft sina förebilder i Björklövens representationslag.

Jag vet inte vilka egentliga orsaker som ligger bakom det ekonomiska haveri som ligger bakom konkursen och egentligen är det helt ointressant. Faktum kvarstår - Björklöven får börja om.

Inget kan just nu trösta den hängivne supportern som snart får se björklöven slå ut i björkarnas stad, men den här våren får hon, eller han, följa den naturliga processen utan att se fram emot när pucken släpps i ishallen vid Umeås södra infart.

När jag tänker på Björklöven tänker jag också på Tommy Sandlin. Han byggde det Löven som vann SM-guldet 1987 och om han funnits med oss idag är jag helt säker på att han känt stor sorg i sitt hjärta.

Jag ställer mig därför i den långa raden av hockeyvänner som skickar en tanke till alla de supportrar som genom åren följt Björklöven. Ni har min respekt.

Trots allt var det bara sex poäng - 120 minuter ishockey - som skiljde er från Elitserien. 120 minuter.