Ett löv mindre

För två år sedan var Björklöven två segrar från att spela i Elitserien. I en kvalserie är visserligen sex poäng ett stort avstånd, men jag tror ni förstår vad jag menar. Två segrar. 120 minuter ishockey som kanske - men bara kanske - betytt att Björklöven varit där Skellefteå är idag. Skellefteå vann de bägge Västerbottensderbyn som spelades i den kvalserien.

Nu är det - precis som Björklöven - historia. När den tragiska nyheten idag nådde hockeysverige var vi många som reagerade ungefär likadant. Vi har egentligen aldrig brytt oss om Björklövens framgångar - förutom de gånger man mött just vårt lag vill säga - men, vi känner med alla de ideella krafter som stått på regniga och/eller svinkalla parkeringsplatser, alla de supportrar som lagt ned timmar och åter timmar för att kunna följa sitt lag, alla hockeyvänner som planerat sitt liv efter Björklövens spelschema och alla de barn och ungdomar som genom åren haft sina förebilder i Björklövens representationslag.

Jag vet inte vilka egentliga orsaker som ligger bakom det ekonomiska haveri som ligger bakom konkursen och egentligen är det helt ointressant. Faktum kvarstår - Björklöven får börja om.

Inget kan just nu trösta den hängivne supportern som snart får se björklöven slå ut i björkarnas stad, men den här våren får hon, eller han, följa den naturliga processen utan att se fram emot när pucken släpps i ishallen vid Umeås södra infart.

När jag tänker på Björklöven tänker jag också på Tommy Sandlin. Han byggde det Löven som vann SM-guldet 1987 och om han funnits med oss idag är jag helt säker på att han känt stor sorg i sitt hjärta.

Jag ställer mig därför i den långa raden av hockeyvänner som skickar en tanke till alla de supportrar som genom åren följt Björklöven. Ni har min respekt.

Trots allt var det bara sex poäng - 120 minuter ishockey - som skiljde er från Elitserien. 120 minuter.