Onekligen lever vi i en märkvärdig tid...
Ena stunden är supportern så där glad som bara riktigt glada supportrar kan vara över en oväntad serieledning. I nästa stund ligger oket på axlarna tungt och påminner om tunga säsonger. Supportern är manodepressiv till sin läggning. Då jag betecknar mig själv som supporter är det bara att acceptera att jag lider av en psykisk sjukdom...
Skämt åsido. Det är inte enkelt just nu. När jag ser laget på plats är jag nöjd med det jag ser, men mellan matcherna oroar jag mig för nästa match. Tänk om jag är glad och sedan går det åt skogen... Då var jag ju glad när jag egentligen borde ha varit orolig. Med andra ord är det lika bra att vara orolig redan från början och hela tiden. Logiskt, begåvat och insiktsfullt? Inte det minsta...
Kom häromdagen att, i det här sammanhanget, tänka på Emil i Lönneberga. Kommer ni ihåg när han inte fick köpa sockerdricka när han var på auktion? Om en liten liknelse tillåts skulle jag vilja säga så här:
Om jag inte får vara glad när Brynäs leder serien; när i hundan ska jag vara glad då?
Emil är en glad kille som njuter av livet. Själv känner jag mig som Emil på Prozac...