Dröm blev vision

På vägen in till årets första slutspelsmatch i Läkerol Arena mötte jag spända supportrar, förhoppningsfulla barn i alltför stora supportertröjor och rutinerade rävar som varit med förr. Det är ytterst lite som förenar dessa människor, men en sak hade dom gemensamt; Drömmen om ett långt slutspel för Brynäs IF.

Drygt två timmar, en hockeylektion signerad Hårde Hardy och en uddamålsförlust senare hade den drömmen omvandlats till en vision.

Djurgården visade klass, stolthet, trygghet och målmedvetenhet. När laget kom i underläge inväntade man tillfället för att slå tillbaka. När Ove Molin i den tredje perioden tänt en hoppets låga hos oss på läktaren tog Djurgården fram brandfilten och släckte den på samma sätt som vinden gör med ett stearinljus som en sensommardag försiktigt lyser upp vår altan eller balkong.

Brynäs var aldrig riktigt nära. Rätt, eller fel? Det överlåter jag till dom som kan ishockey att bedöma, men i bilen på väg till nästa match tittade jag mig själv i backspegeln och erkände ett fullbordat faktum. Brynäs var aldrig riktigt nära.

Det ska sägas att Djurgården gjorde en riktigt bra match och i kombination med en blek insats av alltför många i hemmalaget kan hockeymatcher se ut på det sätt som den vi fick se igår.

Järnkrok och Rödin fick mig att mer än le, Dackell och Dixon att fundera och en Match II att grubbla inför. Den första - viktiga - matchen var över och Djurgården vann enligt mig fullt rättvist.

I morgon åker vi till Hovet för Match II. Jag förväntar mig ett annat Brynäs. Ett Brynäs där den sista droppen i lagets endorfinfyllda kroppar ska vara tömt. En match där Brynäs materialförvaltare ska tvätta mycket fuktiga underställ och - förhoppningsvis - en hemresa där spelare och supportrar sjunger segersånger i bussen tillbaka till Gävle.