En match att minnas

I morgon åker vi till Hovet för Match II. Jag förväntar mig ett annat Brynäs. Ett Brynäs där den sista droppen i lagets endorfinfyllda kroppar ska vara tömt. En match där Brynäs materialförvaltare ska tvätta mycket fuktiga underställ och - förhoppningsvis - en hemresa där spelare och supportrar sjunger segersånger i bussen tillbaka till Gävle.

Hovet badade i rött. Dom röda t-shirtarna skapade en mänsklig vägg och som på en given signal reste sig alla - och då menar jag alla - upp. Ur högtalarna hördes musik som förkunnade att "Vi är vinnare, vi är segrare. Vi är Djurgårdens ishockeylag".

Djurgården - Brynäs på Hovet. En kort intensiv mening som skapar förväntningar och känslor. Gårdagens match mellan lagen lämnade ingen av oss oberörd. Tvärtom kommer jag att - länge - se tillbaka på den 20 mars 2010 med ett sådant där fånigt leende på läpparna som man bara får när man är riktigt lycklig. Den som inte blev berörd av kampen mellan lagen, Marcus Nilssons elegans, Granströms inställning och den sanslösa inramning som Hovet igår bjöd på är en känslolös människa.

Djurgårdens hemmapublik skapade en klaustrofobisk och obehaglig känsla för oss med andra klubbfärger. Under den första perioden ville jag lämna arenan. Djurgården var bättre på isen, överlägsna på läktarna och segervissheten i deras ögon fick mig att nästan tro att mitt lag var slagna redan innan matchen var slut. Däremot visade Brynäs representationslag att dom är gjorda av ett helt annat virke. Det Brynäs gjorde igår förtjänar en hyllning - så är det bara.

När andra vikit ned sig och inväntat slutsignalen tittade brynässpelarna varandra i ögonen som om dom - till varandra - ville säga att det var för just dessa ögonblick man tränat tusentals timmar för att få vara med om. Varför då vara orolig? Jag hade önskat att jag varit en av dom. När Jonathan Granström slog in målvaktsreturen efter sex minuter av sudden death exploderade mitt inre i ett lyckorus på samma sätt som Hovets läktare vibrerade vid Djurgårdens ledningsmål. Det var vackert, stort och inspirerande.

Markström räddade, Grönholm och Sundquist tacklade, Dixon stretade emot, Hansen dödade tid, Molin manade på, Kahnberg och Lauritzen passade och Järnkrok underhöll. Ingen föll ur ramen och jag kan knappt föreställa mig hur känslan i omklädningsrummet var efteråt.

Djurgården har förstått värdet av att odla myten om sig själva som oslagbara. Man har skapat ett sammanhang där supportrar, ledare och spelare förenas i tanken om att Djurgården är något av Gud sänt. Missförstå mig inte. Djurgården har inget att skämmas över. En lång historia med många sportsliga framgångar i många idrotter ska man - enligt mig - vara stolt över. Jag vill tacka de 7 000 djurgårdare som skapade en inramning som saknar motstycke, men jag vill också skicka mer än ett tack till de tappra brynäsare som matchen igenom badrumssjöng och som när slutsignalen hördes mer tydligt och mer vackert än någonsin tidigare. Jag tror att laget inspirerades av det motstånd brynässupportrarna gav djurgårdarna på läktarna. Eller så var det precis tvärtom? Hur som helst; Bra jobbat ståplats!

Oavsett hur den här kvartsfinalserien slutar kommer jag att minnas lördagen den 20 mars 2010 med värme. Den lärde mig att inte ge upp, att motgång kan vändas till framgång och att majoriteten inte alltid har rätt.

Tack Brynäs - och Djurgården - för en idrottsupplevelse utöver det vanliga.