Molin 21

Båsdörren i ena sarghörnet öppnades. Nyspolad is låg färdig. Några puckar låg utanför hemmabåset och en ensam spelare glider in för att värma upp. Han heter Ove Molin och det är bara början på en lång dag för honom.

Igår spelade Ove Molin tillsammans med några utvalda vänner en tack-och-adjö match. Det skulle bli ett värdigt avslut på en lång karriär. Supportrar skulle en sista gång få se honom spela och då tillsammans med spelare som var och en betytt mycket för Ove och Brynäs IF.

Tom Bissett, Janne Larsson, Per Löfström och Ove Molin. Jag hade betalat mycket för att få se en Pär Djoos som femte medlem i den uppställningen. En formation som fullständigt dominerade slutspelet 1999. Ett oväntat guld och en segerfest vi alla minns. Nu räckte det med dom som fanns på plats för att det där välbefinnandet som bara infinner sig när SM-guld bärgas skulle komma krypande.

Anders Gozzi var där. Känslan av att se honom åka på isen var också den speciell. Många påminde mig om Smurfkedjan. Själv mindes jag tre skickliga spelare som lärde mig något mer om hur ishockey också kan spelas.

När matchen var över stod alla dom som kommit två timmar före representationslaget seriematch upp som för att säga farväl till en kär vän. Vi var många som tyckte oss känna Ove i det ögonblicket, men Ove Molins dag var inte över.

När nationalsången var spelad och lagen stod på isen ville klubben också ge sitt officiella tack till Ove. En märkbart rörd spelare stod där i kavaj, med fuktiga händer och fick en sista gång höra sin ramsa som följt honom i 20 år. Den här gången var det inte bara dom gapiga supportrarna som skrek hans namn. Kavajerna i logerna, trenchcoatarna på långsidan och barnfamiljerna på övre läktarna ställde sig också upp och stämde in i ramsan. Jag ska erkänna att jag blev mer än rörd.

En stor spelare sa i våras adjö till ishockeyn. Igår fick hemmapubliken säga adjö till samma spelare. Det tackar jag för.

När ismaskinen redan börjat förbereda för nästa match dröjde han sig kvar som om han ville ta in sitt beslut en sista gång, som om han ville känna idrottspublikens villkorslösa kärlek till hans prestationer och som om han inte ville att det skulle ta slut. När han till slut lämnade isen log jag åt dom minnen som för alltid kommer att vara sammankopplade med hans ryggtavla. Molin. 21.