Molin 21

Båsdörren i ena sarghörnet öppnades. Nyspolad is låg färdig. Några puckar låg utanför hemmabåset och en ensam spelare glider in för att värma upp. Han heter Ove Molin och det är bara början på en lång dag för honom.

Igår spelade Ove Molin tillsammans med några utvalda vänner en tack-och-adjö match. Det skulle bli ett värdigt avslut på en lång karriär. Supportrar skulle en sista gång få se honom spela och då tillsammans med spelare som var och en betytt mycket för Ove och Brynäs IF.

Tom Bissett, Janne Larsson, Per Löfström och Ove Molin. Jag hade betalat mycket för att få se en Pär Djoos som femte medlem i den uppställningen. En formation som fullständigt dominerade slutspelet 1999. Ett oväntat guld och en segerfest vi alla minns. Nu räckte det med dom som fanns på plats för att det där välbefinnandet som bara infinner sig när SM-guld bärgas skulle komma krypande.

Anders Gozzi var där. Känslan av att se honom åka på isen var också den speciell. Många påminde mig om Smurfkedjan. Själv mindes jag tre skickliga spelare som lärde mig något mer om hur ishockey också kan spelas.

När matchen var över stod alla dom som kommit två timmar före representationslaget seriematch upp som för att säga farväl till en kär vän. Vi var många som tyckte oss känna Ove i det ögonblicket, men Ove Molins dag var inte över.

När nationalsången var spelad och lagen stod på isen ville klubben också ge sitt officiella tack till Ove. En märkbart rörd spelare stod där i kavaj, med fuktiga händer och fick en sista gång höra sin ramsa som följt honom i 20 år. Den här gången var det inte bara dom gapiga supportrarna som skrek hans namn. Kavajerna i logerna, trenchcoatarna på långsidan och barnfamiljerna på övre läktarna ställde sig också upp och stämde in i ramsan. Jag ska erkänna att jag blev mer än rörd.

En stor spelare sa i våras adjö till ishockeyn. Igår fick hemmapubliken säga adjö till samma spelare. Det tackar jag för.

När ismaskinen redan börjat förbereda för nästa match dröjde han sig kvar som om han ville ta in sitt beslut en sista gång, som om han ville känna idrottspublikens villkorslösa kärlek till hans prestationer och som om han inte ville att det skulle ta slut. När han till slut lämnade isen log jag åt dom minnen som för alltid kommer att vara sammankopplade med hans ryggtavla. Molin. 21.

Jag vill bara tacka Ove Molin

Det har gått några dagar har gått sedan det blev offentligt att Ove Molin snart kränger av sig Brynäs tröja nummer 21 för sista gången. Vi visste att den här dagen skulle komma.

Ove Molin är mer än en ikon för oss som tillhör kategorin; något äldre brynäsare. 1991 kom han från Stockholm och under snart 20 år - med ett år i Finland som parantes - har vi tagit för givet att han ska underhålla oss med sin teknik och sitt spelsinne.

Under hela sin karriär har han utvecklats. När han ser tillbaka på sin karriär kan han - utan att skämmas - se tillbaka på en karriär där han varit liraren, målskytten, framspelaren, boxplayspecialisten, känslospelaren, taktikern, lagspelaren, individualisten och brynäsaren med det stora hjärtat för vår förening och spelet ishockey.

Ove Molin är en konstnär som på isen använt palettens alla färger. Vi kommer alla att minnas olika situationer, mål och matcher. Personligen kommer jag särskilt att minnas hans sudden death avgörande mot Leksand på bortaplan i kvartsfinalen 1993 och jag kan när som helst frammana de känslor hans passning till Tom Bissets 6-5 mål i final 4 1999 skapade inom mig. Jag kommer - för mitt inre - alltid att känna värme över den glädje han spridit över egna och gemensamma framgångar. Några av mina finaste idrottsminnen har skapats när Ove Molin varit en av aktörerna på isen.

Det är mycket som talar för att hans sista matcher i Brynäs kommer att spelas tillsammans med Magnus Kahnberg och Jonas Nordquist. Jag kan bara hoppas att dom två förstår vilken ära det är att få delta i dessa matcher. Dom kommer att vara dom sista som fick förmånen att spela med den spelare och som redan innan hans sista match är färdigspelad blev en legendarisk brynässpelare.

Låt oss hoppas att han hinner skapa ytterligare något fint minne för oss som kommer att sakna honom mer än vad vi idag kan förstå. Jag kommer att följa hans sista matcher i vår tröja med stor omsorg. Jag vill minnas dom, plocka fram dom när jag behöver dom och då känna tacksamhet över att jag fått följa hans karriär från läktaren. Nu återstår en uppgift; Slutspel 2010. Det är min absoluta övertygelse att den spelare som kommer att sälja sig dyrare än många andra kommer att heta Ove Molin.

Tack är ett slitet ord, men det finns få bättre sätt att uttrycka tacksamhet genom. Vi är många som har sett honom som en självklar del i Brynäs representationslag. Snart är han inte det längre.

Tack Ove! Tack för tjugo års underhållning och lycka till i slutspelet!

Minnen som aldrig förtvinar

Vissa spelare etsar sig fast oavsett om jag vill det eller ej. Ibland för att deras blödande hjärta för ishockeyn fått mig att tro - att utan det hjärtat - hade dom aldrig varit elitspelare. Deras talang hade helt enkelt inte räckt till. Vid andra tillfällen är det precis tvärtom. Spelare med så mycket talang att upplevelse av att sitta på sidan och se dom spela blir mer estetisk än idrottslig.

Genom åren har jag haft förmånen att få se spelare av alla sorter och typer, men några dröjer sig kvar. Jevgenij Davydov, Tom Bisset, Pavel Brendl, Tommy Melkersson, Anders Huss, Ove Molin, Nicklas Bäckström, Johan Lindström, Janne Larsson, Jonathan Granström och Per-Johan Johansson är några exempel på spelare jag aldrig kommer att glömma att jag fått se spela i vår tröja. Jag kommer att minnas dom alla - men av helt olika anledningar.

Jag undrar vilka av årets nya spelare som kommer att tränga sig in bland dom som jag - för alltid - kommer att minnas med stor glädje?

En perfekt dag

Det finns perfekta dagar.

En perfekt dag kan vara den dagen ett favoritlag vinner en stor titel. Det kan vara den dagen när Tom Bisset gjorde tre mål i den tredje perioden, den dag då smurfar smurfade runt med motståndare och det kan vara de dagar jag fick njuta av Pavel Brendls oefterhärmliga kroppsspråk efter ett matchvinnande mål. En annan perfekt dag var den dag när Sportchefen presenterade Magnus Kahnberg som ett nyförvärv till mitt lag.

En perfekt dag är de dagar man får uppleva vänners glädje över ett nyfött barn eller att - på nära håll - se människor växa med uppgiften och en perfekt dag kan vara den dag man upptäcker att man själv utvecklats på ett positivt sätt.

Den här dagen var en perfekt dag. Varför?

Jag kom hem efter en dag på jobbet. Ni vet... Inspirerad som en urtvättad och snedvriden t-shirt, lustfylld som tandvärk och lika engagerad som en diskussion som handlar om amorteringsplaner och reporänta kom jag hem. I köket stod - helt utan anledning - en present med mitt namn på. Min mångåriga sambo hade köpt mig en kaffemugg med en inskription som påminde mig om en bekant låt. Jag googlade för att hjälpa mitt sargade minne och där hittade jag den...



Tack Vännen för din påminnelse om vad en perfekt dag ska innehålla. Du.

Straffmål, självmål och vinstmål

Ni har säkert precis som jag kikat på den senaste tidens spektakulära straffmål gjorda av unga svenska spelare. Utan tvekan exempel på ögongodis för oss som gillar idrott.

Det är sämre med exempel när det gäller spektakulära självmål, men några finns det. Danne Johanssons i Läkerolen tillhör avdelningen smärtsamma och den japanske spelarens i något VM för några år sedan representerar gruppen underhållande självmål.

Ett annat plågsamt självmål blev jag påmind om när Aftonbladets månadsmagasin damp ned i brevlådan häromveckan. Det är länge sedan, men kom ihåg att det var ett självmål i en Stanley Cup-final. Konsekvensen av målet blev att rivalerna tog hem titeln den säsongen.




Det finns många vinstmål att minnas. Bisset avgörande mål i slutminuten av den fjärde SM-finalen 1999 är ett mål som jag för evigt kommer att bära med mig. Eero Somervuoris mål mot HV71 i onsdags är ett aktuellt exempel på ett annat vinstmål. Om han sedan hamnar i vårt Brynäs är inte alls säkert. Men om han gör det blir det säkert långt fler än bara jag som kommer att påminna bänkgrannarna om att det var just han som satte det mål som avgjorde SM-finalen 2009.

Han får gärna skriva på för oss. Om så sker hoppas jag på många - och då menar jag många - vinstmål i vår matchtröja...

Jag tror det blir en god natts sömn

Har ringt några samtal, läst några intressanta sajter på nätet och jag börjar känna mig lugn. Stephen Dixon verkar vara en bra kille, en kompetent spelare och bära på en inneboende potential som långt fler än värvningsansvariga i Brynäs varit ensamma om att se.

Sundlöv kan ha gjort ett genidrag. Dixon kan bli en av de där transatlanterna som inte riktigt passar in i den hockey som spelas därborta, men är klockren i vår liga. Vi har ett eget exempel sedan tidigare. Alla brynäsare minns Tom Bisset med värme.

Bisset blev aldrig stjärna någon annanstans än i Sverige och i Brynäs. Jag jämför inte Dixon med Bisset, men lite perspektiv ger det ändå.

Någon annan än jag som kommer att följa Dixon, Vanos och Jonsson extra noga under försäsongen? Tänkte väl det.

Jag tror det blir en god natts sömn trots allt. Tack för det, sportchef Sundlöv.