Bipolärishockey

Seriespelet är pausat och det skapar alltid utrymme för viss eftertanke - tillbakablick om du så vill - kring den första perioden av årets seriespel.

Jag konstaterar lite nedstämt att det varit en period av känslomässig ishockey. En del har kallat det Sobrilhockey. Jag tycker det är att ta i, men visst har även jag haft mina svåra stunder. Jag skulle snarare kalla det bipolärhockey.

Det har funnits stunder när jag varit så låg att jag inte ens sett det flämtande skenet från lysrören i Läkerolens gångar som hopp i det kompakta mörker till ensamhet jag upplevt. Det har också funnits stunder när svävat runt bland arenans översta bänkrader. Som den lekman jag är konstaterar jag bara att lika svajigt som mitt humör varit - lika ojämnt har Brynäs representationslag presterat ishockey av yppersta klass.

I sina bästa stunder är Brynäs ett lag som är underhållande, effektivt och som spelar en ishockey jag beundrar. I dom andra stunderna är spelet jag betraktar av en art som inte tillfredsställer den frusna hockeysjäl jag är.

Min analys är enkel. Spelarna i årets upplaga av Brynäs är unga och då vi tidigare vant oss att få se vårt lag prestera olika från match till match har vi den här säsongen fått uppleva det under en och samma match. Kanske beror det på alla unga spelare, kanske beror det på att de äldre inte står för ryggraden i spelet och kanske beror det på målvakter som varierat sina insatser.

Det finns spelare som väckt min beundran under hösten. Mattias Ekholm är självklar. Med entusiasm och hjärta som metod har han nått framgång. Jakob Silfverberg en annan spelare som jag följer med tillåtande ögon. Gör nästan allt rätt på isen. En mogen ung spelare i min värld. Jag kan inte heller låta bli att ge Niclas Andersén väl godkänt också. Han är den spelare i laget som tar minst utrymme i pressen men aldrig döljer sin närvaro på isen. Om jag vore back i årets Brynäs skulle jag vilja spela med honom. Jag vet vad jag får och jag får det varje gång.

Jag har förhoppningar om att laget har mått bra av att få vila, snacka ihop sig, sätta gemensamma mål och bestämma sig för att den bipolära ishockey vi sett inte är kronisk.

Höstens längsta inlägg är på väg mot ett slut och jag konstaterar att det är tur att det är min blogg ni läser och inte min journal. Ishockey är ett komplext spel och då är det svårt att ställa diagnos. Det är inte heller min uppgift. Det får dom som kan sporten göra. Min självpåtagna uppgift - att från min trångsynta horisont betrakta och kommentera det jag ser - gör jag med hjälp av några enkla rader.

Många bloggare talar om sitt bloggande som en sorts terapi. Jag håller med.