En stolt hundraåring

Det finns så mycket att säga, så mycket att skriva och så många osorterade tankar just nu.

Den gångna säsongen satte sina spår. Precis när representationslaget gick på is blev jag förälder. Intrycken från isen grumlades av sonens frågor om världen utanför isen. Min egen lycka håller i sig, men intrycken saknar struktur.

När sommarens första dagar får syrenen att blomstra på ett sätt som gör att man aldrig vill att det ska ta slut kommer jag på mig själv att fundera över vem som ska passa Widing. När sonens blick ingjuter hopp om en framtid värd att möta konstaterar jag att Ollas är efterlängtad, att Johansson mycket väl är en joker och att Gunderson ska bli spännande att se på isen.

Ägnade en kväll åt Honken. Såg final V från 1999 och mindes med värme vad han då åstadkom. Jag är säker att hans ord kommer om att få spela i Brynäs kommer från hans hjärta och inte är legionärens tillrätta lagda ord för att blidka supportrar.

Johan Larsson och Jakob Silfverberg har visat ungdomlig mognad när man väljer att stanna kvar trots dollar och äventyr som väntar. Järnkrok visade samma medvetenhet som han gör på isen när han resonerar likadant.

Jag kommer att skriva mer och ofta under den säsong som kommer. Det är en säsong jag längtar att möta. Den stolta hundraåringen ska ha mig som ständig följeslagare.