Ryska rubel avgör Elitseriens framtid?

Vaknar upp och utanför lyser solen. Det är en söndag med blå himmel och klar luft. Man vill bara ut, ut, ut. Med morgonkaffet i handen läser jag Sportbladets artikel om utredningen av Elitserien och på vilket sätt den ska finansieras. Kommer jag att sätta kaffet i vrångstrupen eller kommer kaffet att smaka så där Gevaliskt himmelskt? Efter att ha läst artikeln konstaterar jag att det inte hänt särskilt mycket.

Den grupp av prominenta klubbdirektörer som fått i uppdrag att undersöka vilken väg Hockeyligan ska välja för att utveckla svensk elitishockey försöker fortfarande hitta ekonomiska lösningar för hur arbetsgruppen ska finansieras. Ni märker hur fort arbetet går framåt, eller hur?

Om jag vore konspirationsbenägen skulle jag säga att gruppen redan vet vad den kommit fram till och måste bara hitta lämpliga argument varför det ska väldigt fort när väl arbetet är igång. Nu är jag ingen som tror att det finns svenska hockeyledare som vill föra landets alla hockeyintresserade bakom ljuset. Tvärtom vill dom säkert diskutera frågan med stor öppenhet och ur många olika synvinklar.

Arbetsgruppen säger att KHL är ett huvudspår när det gäller finansieringen. Intressant. Men varför skulle KHL betala ett utredning för svensk elitishockey om inte KHL får något ut av det? Jag säger inte att KHL är en dålig väg att välja - jag vet för lite om KHL och deras ambitioner - men någonstans känns det som om att en finansiering genom KHL kan styra utredningen österut. Gruppen som leder arbetet vet alldeles säkert vad den gör och det ska bli mycket intressant att se vad dom kommer fram till.

Jag har - precis som många andra - tagit i frågan tidigare under året. I sak har jag inte ändrat mig sedan dess. Svensk elitishockey mår bra av en utredning om dess framtid. Nu hoppas jag att vi får se en utredning med en bred analys av konsekvenser för ishockeyn i Sverige. Vi får väl se hur det går. Fortsättning följer...

Är det inte väl mycket gnäll just nu?

Är det inte mycket gnäll nu? Jag kanske inte är den rätte att lägga mig i de diskussioner, förslag och "bråk" som handlar om svenska lags eventuella medverkan i CHL, KHL och andra obskyra försök till europaligor. Däremot tycker jag att det - just nu - gnälls från både hög och låg.

Alla - och då menar jag alla - vet att svensk ishockey står sig ganska bra i internationella sammanhang. Tre Kronor hugger på medaljer i nästa alla turneringar. Småkronorna är ofta i final i J-VM, pojklandslagen tillhör topp fyra och Damkronorna likaså. I flera topplag i KHL och NHL är svenska spelare tongivande.

Försöker jag då inte använda ett tangentbord för att slå in en spik? Blandar jag inte äpplen och päron när jag använder landslagen och enskilda spelare som exempel för att svensk hockey står sig ganska väl i ett internationellt sammanhang? Kanske det, men till mitt försvar vill jag bara säga att diskussionen inte borde styras av om huruvida Sverige halkat efter internationellt. Debatten borde uteslutande handla om hur vi kan utveckla svensk klubblagshockey.

Min inställning är att det gör vi bäst tillsammans inom svensk klubblagshockey. Vi behöver en elitverksamhet som ligger före andra. Det är konkurrensen mellan elitlagen som leder fram till utveckling. Det är bredden i svensk ishockey som förser elitlagen med spelare. Det är samarbetet mellan bredd och elit som ger resultat på internationell nivå. Hade Bäckis varit densamme utan Valbo? Hade Zetterberg varit den han är utan Njurunda SK? Jag tror inte det, men jag kan ha fel.

Jag välkomnar en gemensam utredning inom Hockeyligan då jag tror att vi måste hitta nya lösningar för att hitta dem ekonomiska musklerna som kommer att krävas för att elitishockeyn i Sverige ska fortsätta utvecklas.

Det är min uppfattning att vi skapar bäst förutsättningar för en lösning om vi gör det tillsammans. Inte rika klubbar mot fattiga, inte storstad mot landsbygd och inte landsända mot landsända utan - tillsammans. En sak är jag däremot säker på. Vi gör det inte genom att gnälla på vad andra gör eller inte gör. Med andra ord; är det inte väl mycket gnäll just nu?

Ligister som söker alternativ

För - nästan på dagen - ett år sedan skrev jag ett inlägg som skulle kunna ha varit skrivet idag.

Vi behöver göra något inom svensk ishockey när det gäller ligans fortsatta utveckling. Jag vill självklart att Brynäs ska spela i den högsta serien av alla, spela för den ädlaste av medaljer och vinna titlar som betyder något.

Vilken väg behöver klubbar, Hockeyligan och Svenska Hockeyförbundet då gå för att kunna presentera en högkvalitativ nationell liga? Naturligtvis en svår fråga att att svara på, men enkelt uttryckt krävs det något nytt, något utöver det vanliga och något som en gång för alla slår fast att Elitserien är en liga där det spelas riktigt bra ishockey. Pengar är det enkla svaret, men jag menar att det inte är hela lösningen.

Är bortamatcher i Ryssland lösningen för de rika i vår liga? På kort sikt är det ingen bra lösning. Intresset kommer inte att vara särskilt starkt och ingen av dem svenska klubbarna kan konkurrera om titeln dem närmaste åren. En hemsk tanke för klubbar som bara har titeln som mål. På lång sikt ser jag inga hinder för en svensk klubb att lyckas med uppdraget att utmana de bästa ryska lagen.

Nu ser vi spelare spridas över världen så fort en sedelbunt viftas framför ögonen. Ska vi nöja oss med en Elitserie som motsvararar Fotbollsallsvenskans nivå i jämförelse med exempelvis Premier League? Vi kanske måste det, men finns det några alternativ?

Jag hoppas att Hockeyligan kan samla alla lag i en liga där alla ser vinsterna med att göra det, men om så blir fallet får vi väl se. Jag kommer att följa diskussionen med mycket stort intresse.

Oron över att en stolt hockeynation som vår ska stå utan en riktigt bra inhemsk liga låter mer än obehagligt i en hockeyväns öron. Den kommande tiden kommer ni att kunna se en Hockeysosse vandra av och an genom hockeysverige i sökandet efter ett svar.

Om någon i natt väcker mig för att svara på frågan om jag vill att Elitserien ska se ut som den gör idag svarar jag Ja. Om det är rätt svar eller den sömndrucknes ryggmärgsreflex som kommer till uttryck låter jag vara osagt. Just nu står jag på Ordförande Bylunds sida i debatten.

Det enda jag vet säkert är att jag kommer tillbaka till det här ämnet mer än en gång den närmaste tiden.