Markström förlänger

Jacob Markström förlänger sitt kontrakt med ett år. Inte för att det har någon avgörande betydelse på kort sikt då allt pekar mot att han lämnar för NHL, men visst är det skönt att veta att om - och då menar jag verkligen om - det av någon anledning inte blir något av året runt greener för Markström är det i Brynäs han spelar.

Jag önskar honom lycka till oavsett om det blir spel här eller där, men jag skulle ljuga om jag inte medgav att ett litet hopp tändes för att det ska bli här.

Krossa inte direkt min naiva förhoppning. Låt mig få drömma en liten stund.

Hur bra vill unga talanger bli?

Just nu snurrar det många rykten kring unga spelare. Markström till Florida och Pääijärvi till Edmonton är bara två av en mängd rykten som just nu roar - och oroar - hockeyintresserade runt om i Sverige.

Hur mycket är sanning i det vi vanliga dödliga kan ta del av genom pressen och hur mycket är ett spel mellan agenter, ägare och spelare? Ingen vet omfattningen, men att det är ett spel råder det ingen som helst tvekan om.

Jag har verkligen förståelse för att unga spelare vill bli miljonärer - vem vill inte det? - men ibland undrar jag om samma spelare vill veta hur bra hockeyspelare de kan bli?

När ryska oligarker viftar med rubelbunten och när dollarmiljardärerna visar klubbarna på stan har jag stor förståelse för att spelare inser att deras namnteckningar förändrar livet inte bara för dom själva utan även för deras familjer.

Markströms agent har under den senaste tiden uttalat sig och sagt något om att Jacob kan bli kvar i Elitserien i några år. Ett sådant uttalande gillas naturligtvis av en supporter som mig själv utifrån att han skulle spela kvar i vår klubb, men gynnar det Markström själv? Jag tror naturligtvis det. En ung utländsk målvakt i NHL måste vara mycket bra för att få stå. Missförstå mig rätt; Markström kan mycket väl bli den störste av målvakter Sverige producerat, men han är det inte ännu.

Om Markström stannar något år till kan han skaffa sig mer rutin från svåra matcher, internationella matcher och av livet. Jag hoppas - och tror mig veta - att Markström åker när han känner sig redo. Blir det i sommar är det så och jag kommer att önska honom lycka till, men stannar han kommer jag att känna lycka.

Henrik Zetterberg och Peter Forsberg är två bra exempel på spelare som tog ett år extra i Elitserien - och det gynnade dom. Nicklas Bäckström och Mats Sundin tog chansen och åkte som väldigt unga - och det gynnade dom. Vad som är rätt eller fel vet bara den som står inför valet.

Jag har ingen bestämd uppfattning, men visst undrar jag ibland om våra unga talanger verkligen vill veta hur bra de kan bli?

Hockeygodis

Jag säger bara Nicklas Bäckström. Om jag gärna varit på plats i MSG för att se Rangers förlora? Lita på det. Den här kvällen hade jag stått upp, vrålat Bäckis namn över hela arenan och sedan stolt lämnat arenan med en brynäströja med nummer 19 på ryggen.

Kolla också in Kamrat Alexanders dragning. Godis, godis, godis...

Het, hetare hetast

Om jag är sugen på att åka och se Bäckis lira hockey med sina ryska kompisar just nu? Inte då. Inte det minsta.

En är het, den andre hetare och den tredje hetast - i hela ligan. Vad är väl en bal på slottet?

Med prickarna på rätt ställe

Per Bjurman tippar att Nicklas Bäckström ska sätta gravören i arbete för att få prickarna på rätt ställe någon gång nästa sommar. Bjurman tror Caps kan skrälla och vinna Stanley Cup. Jag är tveksam, men den här gången får han gärna ha rätt.

Bäckström och co fick hur som helst en bra start...

Pingvinernas Pingvin

Det årliga mötet mellan vinnarna av Lord Stanley och det senaste presidentvalet innebar den här gången att Pingvinerna fick möta President Obama.

Hade någon för fem år sedan sagt till mig att Pittsburgh skulle vinna hela konkarongen och dessutom tas emot av en färgad president i det vitaste av hus hade jag visat mer än tveksamhet. Nu är det verklighet.

President Obama gjorde helt rätt. Han fokuserade på Kungspingvinernas Pingvin - Mario Lemieux. Det hade jag också gjort.

Bollnäs och Montreal - vilka hockeymetropoler

Vissa dagar blir inte som man tänker sig dom. Fick jobba över vilket resulterade att Bollnäs inte fick något besök och jag ingen ishockey. Jag kommer igen till SCA-cupen. Då ska jag se Brynäs tre matcher. Punkt slut.

Laget ställer upp med många - och då menar jag många - forwards ikväll och då stannar ändå Kahnberg hemma. Match mot ett lag som Brynäs möter fler gånger den här vintern. Ska bli intressant att se var lagen står.

Tärnström och Norströms agerande värmer fler supporterhjärtan än gulsvarta... Det värmer i alla fall mitt.

Såg att Chris Chelios vill spela vidare och roade mig med att kika lite på hans karriär. Den är inte bara lång - den är bra också. Bara att få representera Montreal, Chicago och Detroit är stort. Skulle det bli ett år i Toronto kan han med gott samvete lägga av. Men å andra sidan är det Chelios. Han fortsätter nog ett decennium till...

En gammal hjälte som sitter tryggt i hammocken

Michael Nylander sitter och väntar på att Caps ska bestämma sig för hur man tänker hantera situationen med Nylander. Den gode Nylander tar det lugnt och funderar över framtida arbetsgivare.

Nylander är en spelare som många lag säkert vill ha i sin laguppställning. Tills vidare får väl Nylander gunga sakta i sin hammock och förbereda sig inför en ny säsong där öknar i Texas blandas med tundror i Kanada.

Om jag fick bestämma skulle han återvända till Brooklyn och spela med Rangers. Jag hoppas få se honom i Sverige igen och då hoppas jag det blir i AIK...

Farmare, produktuvecklare och kärlek till en idrott

Ni vet hur det är. Sommarmusik från radion varvas med nyvunna bekantskaper på Spotify eller cd. Familjeliv stavas gemensam ledighet och i samma takt som vardagsstressen tonar bort blir väderleksrapporterna viktigare.

Med Adiam Dymott i bakgrunden satt jag för någon dag sedan och läste i HockeyExpressen om Elitserielagens och NHL-klubbarnas eventuella utbyte av spelare mellan varandra. Min första reaktion var ljum. Vi har genom åren sett vad omotiverade NHL-spelare kan prestera i vår liga och ska vi vara ärliga är det inte många av dessa som sedan återvänder till NHL igen. Våra yngre talanger åker över till Nordamerika och spelar farmarligehockey för att sedan återvända med agentens formuleringar om NHL-erfarenhet som främsta löneanspråk.

När Instant repeater '99 med Soundtrack of our lives inleds i hörlurna funderar jag vad grabbarna i Elitseriens Fab 5 tycker om förslaget - Ni vet killarna som för ett tag sedan ville göra något annat i framtiden än att möta Brynäs? Tycker dom det här är en riktig väg för utvecklingen av den svenska hockeyligan? För visst var det utvecklingen av den gemensamma ligan som var viktigare än den egna klubbens produktplacering?

Kan ett eventuellt samarbete med NHL vara svaret på den svåra ekonomiska situationen hos alltfler klubbar? Kanske, kanske inte.

Jag är kanske gammal och naiv, men jag är uppvuxen med en nationell liga präglad av kvalitet och stolthet. Det lag som vunnit SM-guld har kunnat känna stolthet över sin seger då ligan hållit hög kvalitet. Den tiden kanske är över och nu handlar det mer om att sälja en produkt till högsta möjliga pris oavsett kvalitet. Jag håller med om att Elitserien går att produktuveckla och att ökade intäkter, minskade kostnader och trevliga arrangemang inte behöver betyda att kvaliteten i ligan behöver bli sämre, men visst ser jag en risk i att spelet ishockey kan få allt mindre betydelse i spelet om ishockeyn...

Vi får väl se om svenska Elitserien blir en europeisk farmarliga till NHL eller om ligan blir en konkurrent eller samverkanspartner med KHL. Vi behöver med andra ord inte fundera om det blir någon förändring av den svenska högsta ligan. Frågan är på vilket sätt den kommer att förändras?

Ibland tänker jag att jag tar idrotten alltför allvarligt och istället borde skaffa mig ett mer avslappnat förhållande till såväl min sport som mitt lag, men ni vet hur det är; det är svårt att lära gamla hundar sitta.

Letar fram Thåström ur vinylhögen och tänker att utvecklingen går framåt, men att kvalité ändå alltid är kvalité...

Draften betyder ingenting

Har det någon betydelse om en spelare blir vald som nummer två eller som tvåhundratia? Den igår avslutade NHL-draften blev en svensk framgång - om man med framgång menar att framgång stavas antal svenska talanger som väljs av NHL-klubbarna.

Men betyder det någonting annat än att scouternas känsliga bedömning av talang i år blev mer blåögd än vanligt. Det finns många exempel på spelare som antingen valts sent i draften, men ändå levt gott på sin yrkesutövning som hockeyspelare.

Jag vill gärna tro att Adam Almguist - vald som tvåhundratia - kan fortsätta utvecklas under de kommande säsongerna och bli en riktigt stor spelare. I min värld är hans möjligheter lika stora som Viktor Hedmans. Hedman är naturligtvis idag en spelare som kommit längre än Almquist, men det säger ingenting om hur det kommer att se ut om några år.

Nu är det upp till Almguist att visa karaktär, träningsvillighet och ambition. För Hedman är det viktigt att inse att draften bara är en fingervisning om vad några scouter och klubbar tycker om hans ställning i den egna åldersgruppen.

Av dom spelare som idag har klubbadress Brynäs - och som blev valda igår - tror jag att Simon Bertilsson är den spelare som kommer att utvecklas mest den kommande vintern. Silfverberg kommer att bli en sevärdhet, men Bertilsson kan bli något riktigt stort. Om han vill förstås...

Brynäsare till Canada

Jakob Silfverberg draftas av Ottawa och Anton Rödin tingas av Vancouver i den andra rundan av årets NHL-draft...

Silfverberg kan i och med det få en hel del råd av Kapten Dackell. Få svenskar förstår vilken hög status Dackell hade bland hockeyvännerna i Ottawa under sin tid i Senators...

Varken Silvferberg och Rödin åker över och spelar den kommande vintern - om dom någonsin gör det? Ska hur som helst bli mycket intressant att se vad pojkarna kommer att prestera i vinter...

Hall of Fame

Kan inte låta bli att kommentera det faktum att Brian Leetch blivit invald i Hall of Fame. New York Rangers offensive back förtjänar det verkligen.

När Rangers vann Stanley Cup 1994 var målvakten Mike Richter och lagkapten Mark Messier viktiga, men Brian Leetch dominerade isen under hela den säsongen. I finalserien mot Vancouver bidrog Leetch med stil, finess och ett spelsinne som sedan dess stått modell för många unga spelare.

Det finns få spelare jag tycker förtjänar en plats i Hall of Fame, men Brian Leetch är en. Jag är inte ensam. I Rangers supporterbutiker finns det en uppsjö av tröjor, kepsar och annat med Brian Leetch stora ögonblick tryckta på.

Om vi hade ett Elitseriens Hall of Fame finns det naturligtvis några spelare jag skulle vilja välja in. Dom tre första jag skulle föreslå är målvakten Michael Sundlöv, centern Jan Larsson och forwarden Ove Molin. Vem - eller vilka - skulle du vilja ha med i ett Elitseriens Hall of Fame?

Draften

Nyligen hemkommen från en efterjobbetöl. Ähh... Vem försöker jag lura? Det blev två.

Kristin på läktaren ställde en fråga om hockeyskador härom veckan. Undrar därför om min reaktion på öltappen som det stod draft på kvalar in i kategorin hockeyskadad? Jag glömde för en stund bort det trevliga umgänget och hamnade i sarghörnet med funderingar som snarare handlade om vem som skulle gå först i årets NHL-draft...

Jag berättade inget för arbetskamraterna om min plötsliga insikt.

Är det inte väl mycket gnäll just nu?

Är det inte mycket gnäll nu? Jag kanske inte är den rätte att lägga mig i de diskussioner, förslag och "bråk" som handlar om svenska lags eventuella medverkan i CHL, KHL och andra obskyra försök till europaligor. Däremot tycker jag att det - just nu - gnälls från både hög och låg.

Alla - och då menar jag alla - vet att svensk ishockey står sig ganska bra i internationella sammanhang. Tre Kronor hugger på medaljer i nästa alla turneringar. Småkronorna är ofta i final i J-VM, pojklandslagen tillhör topp fyra och Damkronorna likaså. I flera topplag i KHL och NHL är svenska spelare tongivande.

Försöker jag då inte använda ett tangentbord för att slå in en spik? Blandar jag inte äpplen och päron när jag använder landslagen och enskilda spelare som exempel för att svensk hockey står sig ganska väl i ett internationellt sammanhang? Kanske det, men till mitt försvar vill jag bara säga att diskussionen inte borde styras av om huruvida Sverige halkat efter internationellt. Debatten borde uteslutande handla om hur vi kan utveckla svensk klubblagshockey.

Min inställning är att det gör vi bäst tillsammans inom svensk klubblagshockey. Vi behöver en elitverksamhet som ligger före andra. Det är konkurrensen mellan elitlagen som leder fram till utveckling. Det är bredden i svensk ishockey som förser elitlagen med spelare. Det är samarbetet mellan bredd och elit som ger resultat på internationell nivå. Hade Bäckis varit densamme utan Valbo? Hade Zetterberg varit den han är utan Njurunda SK? Jag tror inte det, men jag kan ha fel.

Jag välkomnar en gemensam utredning inom Hockeyligan då jag tror att vi måste hitta nya lösningar för att hitta dem ekonomiska musklerna som kommer att krävas för att elitishockeyn i Sverige ska fortsätta utvecklas.

Det är min uppfattning att vi skapar bäst förutsättningar för en lösning om vi gör det tillsammans. Inte rika klubbar mot fattiga, inte storstad mot landsbygd och inte landsända mot landsända utan - tillsammans. En sak är jag däremot säker på. Vi gör det inte genom att gnälla på vad andra gör eller inte gör. Med andra ord; är det inte väl mycket gnäll just nu?

Misstag eller ledarskap?

Läser en rubrik i dagens Aftonblad som påminner mig om något annat...

Rubriken är egentligen ett citat från Nicklas Lidström. Han sade efter nattens förlustmatch att Detroit "måste sluta göra misstag".

Jag är ingen hockeyexpert, tränare, spelare eller på annat sätt knuten till någon elitverksamhet. Däremot är jag ganska duktig på att hantera enskilda individer i gruppmiljöer. Jag har från sidan av planen sett många spelare som varit rädda att göra misstag och jag har sett spelare vara bättre än vad dem egentligen är. Vad är det som händer i huvudet på enskilda spelare när det verkligen gäller?

Jag har mer än en gång försökt förstå varför duktiga spelare hanterar press, krav och förväntningar så olika? Min enkla slutsats är att varje spelare behöver få förväntningarna på laget presenterade på individuella sätt. Några behöver piska medan andra behöver morot. Någon behöver veta att det är okej att göra fel medan andra måste känna att det är förenat med offentligt spöstraff att göra misstag. En enskild spelare behöver veta att förväntningen är att han blir hjälte och någon annan i samma spelartrupp att laget är viktigare än allt annat.

Därför är tränarens uppgift inte så mycket att vara gruppledare utan snarare en individuell coach med uppgift att leda en grupp människor mot ett gemensamt mål.

Lidström vet nog vad han gör i det här fallet. Jag är inte personen att skriva en av svensk ishockeys mest meriterade spelare på näsan och därför avstår jag ifrån att göra det. Däremot undrar jag om det sitter någon spelare i Detroits omklädningsrum som egentligen behöver höra någonting annat än att han måste sluta göra misstag...

Målar upp en bild

Bäckis målar igen. Trevligt och roligt för pojken, men när laget förlorade tror jag klubborna fick sig en omgång på väg ut till omklädningsrummet. Bäckis har nu målat två matcher i rad. Målform eller bara ledarskap när hans ryska kamrater hade en lite mer tillbakadragen kväll.

Det är två bra lag som möts. Matchserien har gått in i ett bäst-av-tre-matcher läge och det är nu vi får se hur det går.

Jag ser fram mot en match där såväl Caps som Pingviner gör en riktigt bra match. Det kan bli något riktigt speciellt...

Inte förrådd - men nedstämd

Jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka. Däremot känner jag mig mycket nedstämd. Min oro över den liga jag respekterar och mitt eget lags framtid är mycket påtaglig. Jag upplever att jag för några ögonblick tappat tron och fotfästet i den sport jag ägnat så mycket tid och som gett mig så mycket.

Under de senaste åren har jag ägnat timmar åt att diskutera, samtala och gräla om svensk klubblagshockey och dess framtid. Ambitionen med samtalen har alltid varit det egna lagets framgång, men vi har alltid haft Elitseriens bästa som mål. Utan undantag har alltid våra diskussioner mynnat ut i både förhoppningen och ambitionen att vinna SM-guld i kamp med de allra bästa lagen i Sverige.

Om jag kokar ned åratal av samtal till några diskussionsämnen till några meningar blir det dessa:

1. Ska svensk hockey bestå av föreningar eller aktiebolag?
2. Ska Elitserien vara stängd eller öppen för sportsliga avancemang?
3. Hur får vi in tillräckligt med pengar till Elitserien i allmänhet - och Brynäs i synnerhet - för att på så sätt matcha NHL:s - och på senare år KHL:s - lönebud på duktiga spelare?

Nu ser det ut som om vi inte längre behöver samtala om svensk ishockeys framtid. Svensk elitishockeys framtid stavas numer med krylliska bokstäver och entrépengen ska betalas med rubel. Det finns fler alternativ än KHL, men ni förstår vad jag menar...

Det finns få idrotter som har ett så livligt diskussionsklimat som just ishockey och trots att meningarna gått isär har jag upplevt att alla haft hela Sveriges hockeys bästa för ögonen.

Jag tror att det är det sistnämnda som berör mig mest. För mig har det aldrig funnits något finare att vinna för ett svenskt klubblag än SM-guld.

Jag känner mig inte förrådd av de lag som inte känner så, men jag känner mig överrumplad. Tänk att fem klubbar inte längre vill vinna SM-guld? Tänk att fem klubbar hellre möter något sibiriskt lag i seriespel än spelar skiten ur Brynäs? Tänk att fem lag hellre vänder ryggen åt sina bästa vänner och motståndare än att utveckla Elitserien och ett ishockeyn Champions League tillsammans med dom? Tänk...

Det finns inget som utesluter möjligheten att jag kommer att ändra min ståndpunkt, men jag står även idag på Ordförande Bylunds sida.

Framtiden för vår nationella liga har alltid varit svår att sia om, men just nu känns det som om det inte finns särskilt mycket att sia om. Jag tackar Hockeyexpressens krönikörer och lagens supporterklubbar för att dom hjälpt mig att återfå fotfästet och tänka klarare.

Bäckis blev Kungen av Manhattan

Bäckis blev Kungen av Manhattan, men bara för en dag. Det är min övertygelse att King Henrik återtar tronen vilken kväll som helst.

Jag är imponerad av Bäckis och lyckas Caps vinna en match till i Garden kan den här serien få en mycket spännande upplösning.

Någon annan än jag som vill kunna boka om tidiga morgonmöten för att kunna följa matcherna? Nu ska jag se match tre en gång till...

Kan det vara för tidigt?

Jonathan Carlsson tar Amerikabåten till Chicago. Det är bara att gratulera honom. Han kan säkert lyckas därborta även om jag tror att han skulle stannat kvar ett år till i Elitserien.

Jag förstår honom. Om någon ringde mig och sade att jag skulle få bo i Chicago, få bra betalt och göra det jag tycker är roligast i hela världen skulle jag göra samma sak.

Jag skulle gå raka vägen in till chefen och förklara läget. Han skulle väl säga något om att det var tråkigt och önska mig lycka till. En stund senare skulle jag på avstånd höra väckarklockan dra igång...

Lycka till Jonathan! Du är välkommen tillbaka när plånboken blivit alltför tung att bära.

Det blir inte större...

Till och med jag blir berörd. Det blir inte större än så här - å andra sidan är jag i ett känslomässigt tillstånd som gör mig mer än mottaglig för den här typen av hyllningar.