Gåslever och champagne till frukost?

Bäckström skriver drömkontrakt och får en lön som är astronomisk. Jag gratulerar pojken, men jag tycker det finns något provocerande i summorna som utbetalas till idrottsmännen.

Missförstå mig inte. Det är klart att spelarna ska ha bra betalt. Det är spelare som Bäckström som ökar intäkterna till ligan och självklart ska spelarna sitta med vid bordet där gåslever och champagne serveras.

Jag vill gratulera Nicklas. Hans värde som spelare har gett honom möjligheten att få den här lönen och då är det på sin plats att gratulera honom för på vilket sätt han vårdat och utvecklat sin talang.

Ingen skugga ska falla på spelare som ges möjligheten att med sin lön köpa hela världen, men det blir inte mindre provocerande när det sker i en tid när människor varje dag gör allt som står i deras makt för att - bara - överleva.

Jag hoppas hans skador blivit bättre och att landslaget därför känns mer aktuellt nästa säsong. Jag menar; killen måste få ha lite skoj nu när hans kontrakt äntligen är klart.

Pojkarna betalar sig ur "krisen"

Börjar känna mig lite tjatig, men det var det här med pengar. Modos pojkar med guldbyxor reder ut klubbens ekonomiska situation genom att ta bort gummibandet som spänt runt deras plånböcker.

I ett tidigare inlägg antydde jag att MoDo har ett antal "miljonärer i klubbens närhet och vem vet - dom kanske löser det när dom andra räkningarna ska betalas i slutet på månaden." Vi skriver den 6 november idag, men det ser ut som om man i Övik betalar räkningarna den här tiden i månaden.

Det är bara att gratulera föreningen över spelarnas vilja att delta i det ekonomiska saneringsarbetet. Jag hoppas MoDos supportrar inser vidden i det som hänt när klubbens överstepräster gått runt med kollekthåven.

Avslutningsvis konstaterar jag att deras klubbledning vädjat medan det finns andra klubbar som skickat tiggarbrev. Det är tur att det finns olika sätt att beskriva samma sak. Jag gläds över att det finns spelare som hyser sådan respekt för sin sport att man avstår en del av sin lön. Kanske finns det trots allt hopp om en ekonomisk framtid med gröna siffror inom idrotten.

Alla mynt har minst två sidor

Pengar, pengar, pengar... Det går inte en dag utan att vi kan läsa, ta del av eller tvingas fundera över pengarnas betydelse inom idrotten. För någon dag sedan var det arenahyror och igår fattades ett mycket viktigt beslut i Sveriges Riksdag som handlade om idrotten, artister och skatter.

På Riksdagens hemsida kunde man läsa följande: Riksdagen beslutade på onsdagen om nya skatteregler för artister och idrottsmän som bor utomlands. De ska från den 1 januari 2010 kunna begära att bli beskattade enligt inkomstskattelagen. Den så kallade artistskatten ändras så att utländska idrottsutövare och artister ska beläggas med arbetsgivaravgift.

Vi känner alla till fenomenet och många av oss har nog tänkt på såväl dess fördelar som dess nackdelar, men vad jag framförallt tänker på just nu är vilka konsekvenser det ger för svensk elitishockey? Jag är ingen ekonom, ingen skattejurist och ingen som borde uttala mig i för skarpa ordalag utan vädjar till er kloka om lite vägledning.

Är det slut med utländska stjärnspelare som på halvårsbasis underhåller svensk hockeypublik - eller skapar det förutsättningar för fler unga spelare i elitlagen? Vad tycker du?

Det är nu klubbekonomier ödeläggs

Fredrik Bremberg, Jonas Nordquist, Karl Fabricius, Steve Kariya, Pierre Hedin och Per-Anton Lundström är bara några exempel på spelare som just nu letar en klubb att spela för den kommande vintern. I några klubbar vandrar oroliga sportchefer runt med mobilen fastklistrad i syfte att jaga pengar till spelare som förhoppningsvis ska vara skillnaden mellan framgång och det där andra.

Just nu sitter det klubbledningar och spekulerar över vilken effekt en enskild spelare kan ha på biljettförsäljning och om han är skillnaden mellan vinst och förlust. För några kommer det att gå bra och för några andra kan det gå riktigt illa. Om pengarna inte finns och resultaten inte kommer kan det mycket väl bli en dyster säsong även på det ekonomiska planet.

Det är just nu klubbekonomier kan ödeläggas. Ska bli spännande att se vilka som gör rätt.

Inte förrådd - men nedstämd

Jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka. Däremot känner jag mig mycket nedstämd. Min oro över den liga jag respekterar och mitt eget lags framtid är mycket påtaglig. Jag upplever att jag för några ögonblick tappat tron och fotfästet i den sport jag ägnat så mycket tid och som gett mig så mycket.

Under de senaste åren har jag ägnat timmar åt att diskutera, samtala och gräla om svensk klubblagshockey och dess framtid. Ambitionen med samtalen har alltid varit det egna lagets framgång, men vi har alltid haft Elitseriens bästa som mål. Utan undantag har alltid våra diskussioner mynnat ut i både förhoppningen och ambitionen att vinna SM-guld i kamp med de allra bästa lagen i Sverige.

Om jag kokar ned åratal av samtal till några diskussionsämnen till några meningar blir det dessa:

1. Ska svensk hockey bestå av föreningar eller aktiebolag?
2. Ska Elitserien vara stängd eller öppen för sportsliga avancemang?
3. Hur får vi in tillräckligt med pengar till Elitserien i allmänhet - och Brynäs i synnerhet - för att på så sätt matcha NHL:s - och på senare år KHL:s - lönebud på duktiga spelare?

Nu ser det ut som om vi inte längre behöver samtala om svensk ishockeys framtid. Svensk elitishockeys framtid stavas numer med krylliska bokstäver och entrépengen ska betalas med rubel. Det finns fler alternativ än KHL, men ni förstår vad jag menar...

Det finns få idrotter som har ett så livligt diskussionsklimat som just ishockey och trots att meningarna gått isär har jag upplevt att alla haft hela Sveriges hockeys bästa för ögonen.

Jag tror att det är det sistnämnda som berör mig mest. För mig har det aldrig funnits något finare att vinna för ett svenskt klubblag än SM-guld.

Jag känner mig inte förrådd av de lag som inte känner så, men jag känner mig överrumplad. Tänk att fem klubbar inte längre vill vinna SM-guld? Tänk att fem klubbar hellre möter något sibiriskt lag i seriespel än spelar skiten ur Brynäs? Tänk att fem lag hellre vänder ryggen åt sina bästa vänner och motståndare än att utveckla Elitserien och ett ishockeyn Champions League tillsammans med dom? Tänk...

Det finns inget som utesluter möjligheten att jag kommer att ändra min ståndpunkt, men jag står även idag på Ordförande Bylunds sida.

Framtiden för vår nationella liga har alltid varit svår att sia om, men just nu känns det som om det inte finns särskilt mycket att sia om. Jag tackar Hockeyexpressens krönikörer och lagens supporterklubbar för att dom hjälpt mig att återfå fotfästet och tänka klarare.

Någon som vill bli sportchef?

Fåniga säsongen är glödhet. Sportchefernas mobilräkningar är lika höga som en artistspelares månadslön och valen är tuffa. Ska en AHL-spelare få ett kontraktserbjudande eller ska den talangfulle centern från något allsvenskt lag få chansen? Vilka juniorer håller måttet och vad händer med dem som utvecklas senare?

Sponsorerna vill ha etablerade namn och supportrarna framgångsrika lag. Klubbkassören säger nej till övertrassering av lönekostnaderna, men det fattas ju en center? Agenternas munläder ger fagra löften och drömmen om en fantastisk värvning leder drömmen vidare. Vad är rätt, vad är acceptabelt och vad är helt galet?

Lögner, halvsanningar och rent nonsens blandas med seriositeten hos ett mångmiljonföretag. Supportrar som kräver och gamlingar som ger råd. Sportchefens jobb är inte enkelt. Går det åt skogen är det dennes fel. Går det bra har han bara gjort jobbet. Min respekt för sportchefer i allmänhet är stor. Respekten för vår Sportchef är än större.

Någon som vill bli sportchef? Tänkte väl det... Jag avstår gärna.

Silly Season

Hjärtat slår jämna och fina slag igen, oron har reducerats till ett sorts muskelminne och lättnaden av att vårt representationslag tillhör Elitserien är på en nivå som känns sund. Då börjar det...

Silly Season. Ett begrepp som får konspirationsteoretiker att gnugga händerna. Agenter att öppna nya, och större, bankkonton. Spelare att klippa sitt hår och börja använda kostym. Klubblojalitet och kärlek till den egna klubbens supportrar kan förändras med hjälp av en stor plånbok.

Nu sitter klubbledare och tränare runt om i landet och försöker skapa förutsättningar för sitt lag att göra en bättre säsong än året innan. Sponsorer ska hittas och spelare ska träffas. Vi som varken har pengar eller inflytande drömmer om spelare som vi sett i andra lag eller på TV. Vi drömmer om något vi vet ytterst lite om, men vi gör det ändå. Drömmer alltså.

Silly Season. Inget för den som har lätt för att tro på rykten och inget för de lag som saknar stålarna. Jag önskar att det vore en psykologisk thriller jag läser, men det är min klubbs framtid det handlar om.

Nu börjar det för oss. Den "andra" och kanske viktigaste delen av säsongen. Silly Season.