Det havererade världsmästerskapet

Hockey-VM i Stockholm hade kunnat vara den ultimata avslutningen för tusen och åter tusen hockeysupportrar från hela Sverige. Det skulle ha kunnat varit en efterfest där klubbfärger blandats och gemensamt skapat ett blågult hav på läktarna i Globen. En manifestation, en hockeyfest där det som förenar oss lyfts fram och lyfts upp. Det ville inte arrangörerna.

När biljetterna släpptes och vi kunde läsa om de tusentals kronor vi skulle varit tvungna att betala för att se Sveriges matcher blev det inte bara svårt för den fattige att gå på matcherna, det gjorde det omöjligt för dom flesta att prioritera en gemensam hockeyfest före de räkningar som ska betalas varje månad.

Arrangörerna gjorde ett vägval. Man hoppades att hockeyslipsarna och deras vänner skulle vara så många att de – trots 13 850 platser – skulle känna sig så exklusiva att det var värt att lyfta fram representationskortet. Nu vet vi att det inte blev så. Tvärtom stod de röda stolarna där som ett stilleben över ett organisatoriskt haveri.

Skandalen i Stockholm är ett faktum. Trots de senaste dagarnas desperata försök kan vi inte reducera arrangörernas sätt att hantera situationen till någonting annat än ett skolexempel på arrogans, avsaknad av känsla för sin publik och ett haveri i kommunikation. Nu kan inte ens ett VM-guld för Tre Kronor rädda den ansvariga organisationen.

Förbundet har visat ett öppet förakt för den hockeypublik som vecka efter vecka ser till att produkten ishockey har den höga status sporten har i Sverige. I jakten på att få skratta hela vägen till banken förträngde man möjligheten att få en generation hockeyungdomar som hela sitt liv skulle berätta historien om hur det var att på plats få uppleva ett hockey-VM på nära håll.

Tyvärr kommer jag att minnas årets arrangemang som det första när publiken inte var viktig – i alla fall inte för arrangörerna.

När kärlek blir besvarad

SM-guld. Lika lycklig som jag kände mig den där kvällen i Gävle lika överrumplad kände jag mig inför samma känsla. Jag hade precis fått uppleva det största man kan få uppleva som supporter. En känslomässig resa där glädjen över det egna lagets spel och framgång mer än färgat vardagen, relationer och arbetet.

Under några veckor var vi tillsammans i en bubbla. Det var som om vi var ett. Mina vänner och jag talade om spelarna som om dom var våra närmaste vänner. Vi uttalade deras namn med hjälp av smeknamn, förnamn och ibland med bara situationer. Vi var som ett förälskat par. Vi såg i varandra det vackraste. All olycklig kärlek var som bortblåst. Det som återstod var bara det rena, det äkta. Den besvarade kärleken hade lett oss fram till en aprilkväll där euforin gjorde att vi föll i varandras famnar. Det fanns inget igår, inget imorgon. Det fanns bara ett nu. Ett ögonblick där vi var ett med framgången.

Under kvällen mötte jag gamla vänners blickar och allas ögon var fuktiga. Fuktiga av lycka, stolthet och insikten om hur sällan vi får uppleva den ohämmade glädje som jag bara funnit i gemenskapen kring vårt lag.

I pausen mellan den andra och tredje perioden påminde jag mig själv om att jag - vid händelse att det skulle bli seger - skulle försöka stanna upp och verkligen ta in mina känslor, omgivningens reaktioner och därigenom få klarare minnen än vid de två andra tillfällena jag haft förmånen att på plats se mitt favoritlag vinna guldet.

När Ryan Gunderson gjorde 2-0 målet var ambitionen som bortblåst, men jag återfick fattningen. Under slutminuterna sökte jag mig inåt. Där fann jag kvalserier, besvikelser och tappade suckar. I ljuset av de mörka minnena kunde jag ta in det obeskrivliga. Min obesvarade kärlek hade till slut sagt ja till mitt frieri.

När jag tillsammans med mina vänner sent - mycket sent - lämnade Läkerol Arena kunde det ha känts som om vi lämnat efterfesten, men vi visste att det bara var förfesten vi gick ifrån. Festen den fortsätter idag, imorgon och hela sommaren.

Tack Brynäs! Tack för ett minne som jag tatuerar in i mitt sargade hockeyhjärta. Tack!

Inget är klart

Måndag morgon. Brynäs spelar sin femte kvartsfinal i slutspelet och tankarna tumlar runt som ett kvarglömt löv i senvinterns blåsiga väder. Ena stunden klurar jag på vilka eventuella motståndare det kan bli i en semifinal. Andra stunden inser jag faktum och blir pinsamt medveten om att inget - inget - är klart. Det krävs en seger till. En till.

Silfverberg, Järnkrok och Wännström har firat stora triumfer i två matcher. Jag tror dom kommer att få annat att tänka på idag. Pebben visade exakt hur jobbiga Frölunda tycker Silfverberg och Järnkrok är. Hans armbåge mot huvudet mot en liggande CJ berättade mer om frustration än om något annat. Tror Frölunda kommer att gå hårt mot den här kedjan ikväll.

Därför hoppas jag att andra kliver fram och hittar vägar till ett avgörande. Jag blir inte överraskad om det blir Jonathan Granström. Han har retat upp Frölunda rejält och det vore väl trevligt om just han avgjorde? Tommy Jonsson kan också komma att avgöra. Han får byta sist och kan coacha laget därefter. Att han dessutom visat sig ha överraskande taktiska drag glädjer. Det kan komma att behövas.

Nu hämtar jag den lugnande medicinen och försöker koncentrera mig på annat i några timmar. Klockan 19.00 kommer pulsen, hettan och känslorna att skena iväg. Frågan är bara åt vilket håll?

En mycket speciell upplevelse

En hel dags anspänning slutade med en extraordinär middag med ett dyrt vin. Det här var en mycket speciell upplevelse. Efter att ha följt Brynäs så länge att jag minns och sett tidigare titlar tas måste jag erkänna att jag tvivlat mer än en gång på möjligheten att åter få se ett Brynäs som dominerade en slutspelsmatch. Den här kvällens match är redan sparad och jag kommer att minnas den länge och det alldeles oavsett hur den har kvartsfinalen slutar.

Jag kommer att minnas Niklas Svedbergs sanslösa match, jag kommer att minnas Jörgen Sundqvist och Niclas Andersens backspel, jag kommer aldrig att glömma när Jesper Ollas täcker skott i slutminuten för att hans lagkamrat ska få hålla nollan och jag kommer naturligtvis att i minnet tatuera in Jakob Silfverbergs match.

Varje gång Jakob var på isen styrde han alla på isen. Lagkamrater, motståndare och publik vill se regissörens nästa drag. Tack för uppvisningen den här kvällen, men glöm inte bort att det krävs en seger till för att det ska bli semifinal. Annars kan den här upplevelsen bara bli ett vackert minne och ingen historisk seger.

Kort om resten

Några rader om dom andra kvartsfinalerna och kvalserien.

AIK - Luleå. Det här är klart efter Allmänna Idrottsklubbens beundransvärda insats mot Luleå. Det krävs bara en seger till och laget har tre chanser. AIK till semifinal.

MoDo - Skellefteå. 2-0 till SAIK har blivit 2-2. Jag tror MoDo tar det. Skellefteå verkar i rejäl gungning. Laget har tappat spelet som tagit gav do andra platsen i seriespelet. Tvärtom gäller för MoDo. MoDo till semifinal.

HV 71 - Färjestad. Viktig vändning för HV senast. Den här serien kan gå hur som helst. Tror mer på Färjestad, men HV är HV. Färjestad till semifinal.

Kvalserien? Mer fokus på kval än någonting annat. Djurgårdens förlust och Timrås oväntade poängtapp skakade om kvalserien ordentligt. Mina tips står kvar. Djurgården och Leksand till Elitserien. Varför? Därför att de bägge lagen vinner idag och sätter ordentligt tryck på de andra utmanarna.

En blek kopia eller eufori?

Dags för ny match mellan Brynäs och Frölunda. Lagen har vunnit sina hemmamatcher. Det verkar som hemmaplan kan komma att avgöra. Match III var verkligen en slutspelsmatch. Känslor gick före finess stora delar av matchen. Där försvarande huvud förvillade sig bort i förhoppningen om att visa motståndarna kamp gjordes till slut tillräckligt många misstag för att hemmalaget skulle avgöra. Det mesta är sagt av andra, men jag ska lägga till, understryka eller kommentera något som andra redan sagt.

Jag tänker naturligtvis på Tommy Jonssons coachning. Jag tillhörde dom som efter match I och II ställde mig tveksam till att Jakob Silfverberg och Carl Järnkrok hade tyngd nog att avgöra matcher. Den förändring jag ville se var mer tyngd. Tommy Jonssons svar blev mer fart. Sebastian Wännström kommer in i formationen och ökar farten och det ger resultat. Deras insats tillsammans med Lavanders och Granströms kroppsspråk ledde fram till en euforisk taklyftarkänsla när Ryan Gunderson avgjorde under den plötsliga döden.

Det ska också bli intressant att se Kenta Johansson coacha laget. Jag tror Frölunda har större möjligheter att vinna om han gör det istället för att ständigt organisera domarkonferenser.

Nu väntar match IV i Göteborg. Frölunda kommer säkert att ta ett gigantiskt grepp om matchen, men min förhoppning - även om det bara är en förhoppning - är att Brynäs ska reda ut stormen och därefter jobba sig in i matchen. Med andra ord en repris av match II, men med förhoppningen om ett annat resultat.

Blir match IV en blek kopia av förra mötet i Göteborg? Kommer jag att få känna den euforiska känsla som bara en brynässeger kan ge? Vi får väl se!

Släpp pucken!

Tre kvartar till och en ångestserie

Några kommentarer om dom andra kvartsfinalerna är på sin plats.

AIK - Luleå är en serie som jag tror får ett oväntat slut. Såg inte Luleå lite överraskade ut i match II och III? Å andra sidan räcker det för Luleå att vinna imorgon och ordningen är återställd. Tror det blir sju matcher och sedan slantsingling.

Skellefteå - MoDo trodde jag skulle bli något alldeles extra. Tycker det hittills varit en ganska tydligt att Skellefteå dominerar - trots gårdagens MoDo-seger. Vi får väl se vad som händer imorgon. Om MoDo vinner imorgon och Skellefteås målvaktsspel fortsätter som igår är det här en helt öppen historia.

Färjestad - HV 71 är nog redan klar. Kan verkligen HV vända det här? Tror inte det. Kan Färjestad förlora fyra av de fem återstående matcherna? Tveksamt.

Kvalserien börjar ikväll. Ångesten blandas med förväntan för de inblandade lagen. Tror det bli Djurgården och Leksand som möter Brynäs i seriespel nästa år. Inte för att jag tror Timrå är chanslösa. Jag vill bara mena att Djurgården är det bästa laget och att Leksand spelare en Salo-hockey som gör en gammal back lycklig. Vi får väl se hur det går.

Sen hemfärd?

Brynäs spelar kvartsfinal mot Frölunda och det står 1-1 i matcher. Det är med blandade känslor jag följer matcherna. Ibland vill jag verkligen tro att en semifinal ska vara möjlig för att i nästa ögonblick tveka.

I sina bästa stunder är jag övertygad om att Brynäs kan utmana vilket lag som helst. Det är dom andra stunderna som oroar. Match II var ett sådant exempel. Svår bortamatch i Scandinavium. Laget står upp och försvarar sig på bästa sätt. När laget sedan går för kvitteringen i slutet av matchen skapas chanser, men det räcker inte hela vägen.

Brynäs hade chansen, men Frölunda stod emot och visade att det här mycket väl kan bli en serie att minnas för att den aldrig tog slut.

Flera spelare har lyft sig i slutspelet. Granströms grinighet resulterar i bra saker. Johanssons speed trasar sönder och tröttar ut Frölundas backar och Lars Jonsson visar att hans form stiger för varje match.

Frölundas Pierre Johnsson fick tyvärr kliva av senast. Tycker att han är en spelare som Frölunda behöver och visst vill man att motståndaren alltid ska kunna ställa upp med sitt bästa lag. Segrarna blir större och förlusterna lättare att hantera.

Ikväll är det dags för match III. Det blir nog en match där kampen är på isen och finessen på läktaren. Tror det blir riktigt jämnt och är inte överraskad om jag kommer hem sent ikväll.

Seriefinal?

Jag förstår vad seriefinal betyder och jag vet vad Brynäs är. Ändå har jag svårt att ta in det faktum att kombinationen seriefinal och Brynäs är en faktisk realitet trots att vi skriver omgång 40.

Omtumlande, men trevligt. Overkligt, men njutbart. Förväntansfull, men realistisk.

Känns lite som när jag blev inlånad till det lite äldre laget när jag var grabb. Underbart är kort, åt helvete för kort.

Jag vill inte må illa

Ikväll är det match. Frölunda står och frustar i Scandinavion. Ett lag som blandar och ger. Såg matchen mot Allmänna Idrottsklubben tidigare den här veckan och Frölunda varvar perioder av stor ishockey med enkla misstag. Kanske beror det på karaktären på spelarna i laget, men jag ser en otrygghet. Även om parallellen till Djurgården haltar då deras spel har större och djupare dalar än göteborgarnas vill jag påstå att den dag Frölunda stabiliserar sitt spel blir det ett lag att räkna med.

Brynäs lider av magsjuka i laget. Det är en mycket otrevlig sjukdom. Inte bara för de som drabbas utan också för att den har en tendens att sprida sig snabbt i grupper som lever nära varandra. Jag hoppas att min magkänsla har fel och att jag slipper kräkas över ett eventuellt insjuknande av fler spelare.

Inför den förra bortamatchen mot Allmänna Idrottsklubben hade jag en känsla som inte var behaglig. Den har infunnit sig även idag. Tyvärr. Å andra sidan lever jag med förhoppningen om att jag har fel.

Malmös gamla och nya pengar

En av kvällstidningarna påstår att det finns en konflikt mellan dom gamla och nya pengarna i Malmö IF. Jag vet inget om huruvida det är sant. Däremot ser jag något alla klubbar kan lära av. Skillnaden mellan gamla och nya pengar i svensk ishockey.

När lönerna drivs upp, arenorna kostar 100-tals miljoner och kringarrangemangen känns lika viktiga som inköp av utrustning till spelarna är det inte alls ointressant vem som betalar kalaset. Jag påstår alltid att det är supportrarna som indirekt betalar lönen. Utan passionerade supportrar finns det ingen produkt att sälja eller köpa. Däremot vet vi alla att dom stora pengarna står sponsorerna för.

Percy Nilsson skapade tilltron till möjligheten att med stora pengar skapa ett framtidslag. Han tog tillsammans med andra ledare i Malmö klubben från en undanskymd roll i svensk ishockey till svenska mästare. Det är inte bara svårt. Länge betraktades det som omöjligt. Med hjälp av Percys pengar och passion för klubben kunde skickliga ledare och spelare tillföras klubben och resultaten lät inte vänta på sig.

Idag finns det nya pengar i klubben. Många pengar. Stenbeck verkar nästan göra egna pengar. Däremot är jag inte lika säker på att han har samma passion för klubben, regionen och sporten som Percy Nilsson har. Jag förstod 2008 (?) hur viktigt Malmö IF är för Percy Nilsson personligen. Det var i samband med att Malmö förlorade mot Leksand i den sista omgången av Kvalserien. Den tomhet som fanns i hans blick skvallrade inget om förlorade miljoner. Den berättade om den passionerade ledarens besvikelse över det sportsliga resultatet. Inget annat.

Jag vill att svenska klubbar ska få fler och större sponsorer, men jag vill inte att det ska vara sponsorer som bara gör det för att få en egen arena eller vars största intresse är att vara i logen. Jag vill att det ska vara sponsorer som vill göra vår sport bättre.

Många njuter av Malmös motgångar. Jag är inte en av dom. Jag lider med Percy Nilsson.

Damer med hög klass

Damlaget dominerar Riksserien just nu. Serieledningen för dom handlar inte om att man spelat fler än sina motståndare. Tvärtom håller laget mycket hög klass. Om du inte sett dom spela ska du ta chansen på lördag. Brynäs gör dessutom ett specialarrangemang i Läkerol Arena. Läs mer här.

Vi ses i Läkerolen!

Tålamod och spetskompetens

Dagen efter det vissa kallar seriefinal och det jag kallar seriespel. Brynäs vinner borta mot Luleå och jag kan tänka mig att stämningen i laget är ganska bra just nu. Erkänt svårspelade Luleå och deras hemmaspel besegrades med två av ishockeyns viktigaste komponenter - tålamod och spetskompetens.

Luleås - som vanligt - furiosa inledning av matchen gav inte den sedvanliga hemmaledningen. Istället lyfte Brynäs sitt spel när Luleå började drabbas av frustration och mjölksyra. Järnkroks första mål styrs in av en försvarande hemmaspelare, men förarbetet höll högsta klass. I den andra perioden är det jämnt skägg. Brynäs fortsatte att visa tålamod och när powerplaymöjligheten kom i slutet av perioden - efter den lite obetänksamma och lite klantiga pååkningen av Niklas Svedberg - visade Brynäs spetskompetens. Hansen till Silfverberg och smackelibang upp i nättaket av Järnkrok. Spetskompetens att njuta till.

Jag är mycket nöjd över att se hur det offensiva Brynäs hanterar att spela bortaspel när det krävs. Försvarsspel är en mycket viktig del av ishockeyn och när ett lag hanterar spelet i bägge ändarna av spelplanen blir man svårslagna. Titta bara på Luleå. Ett lag som den här säsongen har prioriterat försvarsspelet rejält. Påminner ibland lite om det italienska landslaget i fotboll. Det har tagit dom långt - och frågan är inte om det kommer att räcka riktigt långt i ett slutspel. Om Luleå och dess supportrar ser styrkan i sitt eget spel skulle dom ha roligare än vad dom hade igår kväll.

Jag har i alla fall hur roligt som helst just nu. Även om det inte blir slutspel, utgång i kvartsfinal eller ingemansland tänker jag njuta så länge jag bara kan. När vi var i Prag under Europacupspelet hösten 1999 sa en god vän till mig att vi var tvungna att njuta. Vi kanske aldrig mer skulle få vara med om det igen. Nu har det gått 13 år och jag njuter inte längre av guld, jag njuter av tillfälliga framgångar. Om dessa tillfälligheter ger mig en lång hockeyvår återstår att se. Jag njuter nu. Punkt.

Ikväll gjorde det det

Såg matchen. Tog en öl. Lutade mig tillbaka för att fundera över hur det där gick till? Det var inte så svårt att komma fram till några provisoriska slutsatser.

Samspelet mellan Niklas Svedberg och backarna firade stora triumfer. Svedberg såg dom flesta av skotten tidigt och när han inte gjorde det verkade pucken älska vårt klubbmärke. Niklas gör några fantastiska minimalistiska räddningar med benskydden i slutet av matchen. Han är värd all beröm han kan få, men backarna ska också få ett erkännande. Åtminstone av mig.

Jag njöt av Jonas Nordquist och Mads Hansen. Dom gör allt det jobb man kan begära av en hockeyspelare. Detsamma gäller Mats Lavander.

Borde jag då inte ägna 10 000 tecken till att hylla Silfverberg och Järnkrok? Jag vill att dom som ännu inte förstått storheten i Silfverberg ska få möjligheten att upptäcka det själv. Han är just nu så bra att jag bara vill förtränga att vi bara får se honom den här säsongen. Därefter kommer det att dröja innan vi ser honom i våra färger igen. Njut nu! Köp biljetter oavsett vilket lag du följer. Ta chansen att se en blivande världsspelare. Du kommer inte att bli besviken. Jag lovar dig.

Järnkrok står inte långt bakom Silfverberg i kön av spelare som kommer att etablera sig bland dom allra bästa, men han står bakom. Det är inte alls omöjligt att han spelar kvar i Elitserien en säsong till.

Jag känner stolthet över hur laget hanterar bortamatchen mot Luleå. Man är bättre än Luleå. Det räcker inte alltid till tre poäng, men ikväll gjorde det det…

On the road again...

Match mot Luleå ikväll. Granström är ny på listan över spelare som inte är redo för nedsläpp i Coop Forum. Blir därför intressant att se hur laget formeras under match.

Den mycket lovande junioren Elias Lindholm får nog en del istid ikväll. Kanske går han rakt in i kedjan med Johan Larsson och Daniel Widing? Vi får väl se.

Det här är den första av tre raka bortamatcher. Skulle kännas bra med en poäng. Resan till Göteborg på lördag skulle kännas en aning enklare med ett sådant resultat.