Två korta och en lång

Det finns tillfällen då jag ägnar mycket tid åt ledarskapstankar och efter att ha läst om ledarna för laget norr om Sundsvall funderar jag över hur man formulerar svar på frågor. Jag är inte alldeles säker på att det tydliga budskapet om fullt förtroende för laget når fram till spelare och ledare. Nu tycker säkert många att det kan bero på omskrivningar från reportern, men om man inte skickar något annat budskap än fullt förtroende skapar man inte några möjligheter till tolkningar.

I en annan artikel säger Janne Karlsson i Växjö att han tror att domarna vill "sätta dit" tränarna. Det tror inte jag på. Jag tror att domarna vill skapa en bättre arbetsmiljö för spelare, domare och funktionärer, jag tror att man vill stödja en positiv utveckling av konstruktiva samtal och jag är övertygad om att ingen skulle acceptera att ha en ledare med ett språkbruk som Leif Strömberg i något annat sammanhang än just inom idrotten. Min uppmaning till Janne Karlsson och andra som är rädda för att deras eventuella vokabulära olägenhet skull straffas av domarkåren är; tvätta munnen innan ni lämnar omdöme om matchfunktionärerna så har ni inget att oroa er för.

Det hade varit elakt att kommentera vaccineringen av Siljansspelare genom att hänvisa till vårdguidens beskrivning av riskgrupper som lyder så här; den som har en kronisk sjukdom som påverkar hjärta eller lungor, eller som har nedsatt immunförsvar, löper risk att få ett svårare sjukdomsförlopp, men det hade varit alltför enkelt och därför avstår jag.

Pingviner byter om till festfrack

Pittsburgh vinner Stanley Cup. Laget visade mer kyla, målmedvetenhet och hunger än vad Detroit mäktade med i den sista finalmatchen.

Motivation slår ofta klass. Utan att påstå att Pingvinerna haft färre klasspelare än Rödvingarna i sitt lag vill jag nog hävda att Pittburgh visade mer motivation än sitt motstånd.

Tidigare den här veckan kommenterade jag Kapten Lidströms uttalande om att hans lag var tvungen att sluta göra så många misstag. Ett uttalande har aldrig blivit mer talande än i slutsekunderna när Kaptenen fick möjligheten att kvittera men misslyckades. Jag kan inte sluta tänka på vilket vackert ögonblick det hade varit för ledarskapet om Lidström kvitterat. I min värld hade Rödvingarna aldrig förlorat i sudden death.

Pittsburgh då? Ni som är tillräckligt gamla kommer kanske ihåg en föregångare till Kanal 5 som hette TV Nordic. I början på 1990-talet visade den kanalen massor av matcher med Pittsburgh. Vi fick se Uffe och Kjelle Samuelsson vinna titlar tillsammans med Mario Lemieux och en hel bunt med tjecker. Jag föll pladask för Lemieux och hans sätt att spela ishockey. Stor, tuff och taktisk. Teknik och fantasi blandades till en estetisk upplevelse. Pittsburgh blev aldrig mitt lag, men Lemieux blev en favoritspelare.

Pittsburgh var för bara några år sedan en klubb som var på väg att haverera. Det är därför roligt att konstatera att den klubb som stod på ruinens brant återhämtat sig. Ni vet vart jag vill komma, eller hur? En förening kan med pengar, hårt arbete, lojalitet och tur göra underverk.

Det sägs att Detroit är en stad där hockeyn är viktigare än allt annat. I den gamla stålstaden Pittsburgh är hockeytitlarna också viktigare än vad vi kan tro.

Det finns misstag och sedan finns det misstag. Detroits framspelning till Pittsburghs 1-0 påminde mig om ett annat avgörande Stanley Cup-mål. Därför kör jag en favorit i repris.



Stort grattis till Pingvinerna och tack för inspirationen! Kan Brynäs gå från ruinens brant till bergets topp? Vi får väl se. Nu har vi i alla fall fått en förebild i Pittsburgh Penguins.

Visste hade det varit roligt om alla Stanley Cup-Pingvinger firade i festfrack?

Misstag eller ledarskap?

Läser en rubrik i dagens Aftonblad som påminner mig om något annat...

Rubriken är egentligen ett citat från Nicklas Lidström. Han sade efter nattens förlustmatch att Detroit "måste sluta göra misstag".

Jag är ingen hockeyexpert, tränare, spelare eller på annat sätt knuten till någon elitverksamhet. Däremot är jag ganska duktig på att hantera enskilda individer i gruppmiljöer. Jag har från sidan av planen sett många spelare som varit rädda att göra misstag och jag har sett spelare vara bättre än vad dem egentligen är. Vad är det som händer i huvudet på enskilda spelare när det verkligen gäller?

Jag har mer än en gång försökt förstå varför duktiga spelare hanterar press, krav och förväntningar så olika? Min enkla slutsats är att varje spelare behöver få förväntningarna på laget presenterade på individuella sätt. Några behöver piska medan andra behöver morot. Någon behöver veta att det är okej att göra fel medan andra måste känna att det är förenat med offentligt spöstraff att göra misstag. En enskild spelare behöver veta att förväntningen är att han blir hjälte och någon annan i samma spelartrupp att laget är viktigare än allt annat.

Därför är tränarens uppgift inte så mycket att vara gruppledare utan snarare en individuell coach med uppgift att leda en grupp människor mot ett gemensamt mål.

Lidström vet nog vad han gör i det här fallet. Jag är inte personen att skriva en av svensk ishockeys mest meriterade spelare på näsan och därför avstår jag ifrån att göra det. Däremot undrar jag om det sitter någon spelare i Detroits omklädningsrum som egentligen behöver höra någonting annat än att han måste sluta göra misstag...

Statyer eller karaktärer som består?

Idag fick jag ett mejl från en hockeybekant som ville påminna mig om att skriva på en namninsamling vars syfte är att det ska resas en staty av Tommy Sandlin utanför Läkerol Arena.

Jag känner mig tveeggad i frågan. Min tvekan ligger inte i att jag inte tycker att Tommy Sandlins minne ska vårdas och hedras. Tvärtom.

Tommy Sandlin tillhör en av de största inom svensk ishockey genom alla tider. Kanske är han den ledare som enskilt betytt mest för sportens utveckling, ledarskapets betydelse i sammanhanget, men också för enskilda spelares utveckling på helt andra områden än ishockey.

Min blogg är döpt efter det begrepp som anses ha sitt ursprung i Tommy Sandlins sätt att se på gruppers förmåga att vinna matcher och titlar. Precis som Tommy själv är begreppet omstritt. Sandlin hade förmågan att beröra människor. Jag har i ett inlägg som publicerades i samband med hans bortgång redogjort för hans betydelse för mig personligen. Tommy Sandlin var en person som fick mig att omvärdera mitt eget ledarskap.

Ska då Sandlin stå staty? Jag skulle vilja fråga Sandlin själv om han skulle vilja bli hedrad på det sättet. Ingen skulle nog bli överraskad om han istället skulle lyfta fram någon annan - för oss anonym - ledare, spelare eller funktionär som han skulle ha menat förtjänat uppmärksamheten bättre än honom själv.

I min samling av brynäsminnen har jag ett foto från omklädningsrummet efter SM-guldet 1993. Sandlin är på fotot helt omringad av segerrusiga spelare och ledare. Champagnekorkarna studsade mellan väggarna i det slitna omklädningsrummet i Gavlerinkens innandöme.

Jag tror att Tommy Sandlin skulle känt sig mer bekväm med den bilden än med en staty. Den kvällen förenades enskilda spelare och ledares ambitioner i gemensam framgång. Det blev det bästa beviset för att hans tes om Sossehockey fungerat. Där var han ledaren för en grupp individer som lyckats med den gemensamma uppgiften. Den påminnelsen är det arv jag helst - och mest - vårdar.

Ska det finnas en staty utanför Läkerol Arena skulle jag vilja att den symboliserade det Sandlin stod för. Betyder det att vi får möta Sandlin och hans näsdukar som staty när vi kliver in på den arena där vårt Brynäs spelar kommer det inte att störa mig. Tvärtom kommer jag att stanna upp för att minnas, skicka en tanke till hans familj och samtidigt påminna mig själv om vad jag vill uppnå.

Sämre arv kan man lämna efter sig, eller hur? Eller som Sandlin själv skrivit ”Bry dig mer om din karaktär än ditt rykte. Därför att din karaktär är vad du verkligen är.”

Jag lider med Johan Davidsson

Jag lider med Johan Davidsson. Elitseriens klart bäste ledare är ombytt för spel i den tredje SM-finalen, men spelar han? Varje skär ser ut att vara smärtsamt och en blind ser att han inte kommer i närheten av den nivå vi vant oss att se.

Det gör ont att se honom spela. I ögonen blandas vinnarmentalitet med smärta. Frustrationen över den djupa insikten om att den här kvällen kan han inte visa den lojala hemmapubliken vad han är gjord av är smärtsam att se.

Han försöker i varje byte anpassa spelet till den begränsade rörlighet han för dagen förfogar över och han står upp i båset och manar på sina lagkamrater. Det är en stor ledare och en stor spelare som den här kvällen inte får visa upp hela sin talang. Han är precis den typ av ledare jag vill se i mitt Brynäs nästa säsong.

Jag lider med Johan Davidsson...