Febriga matcher

Söndag morgon och jag vaknar med feber. Det skulle kanske vara enkelt att tro att det i sin tur betyder att seriepremiären är riktigt nära, men så är det inte. En hederlig alla-är-tillbaka-efter-semestern-och-nu-ska-vi-sprida-sådana-där-små-baciller-som-vi-trott-att-vi-blivit-immuna-mot förkylning.

Piggar upp mig med en suddenseger på VHS från semifinalerna 1995. Huss avgjorde i sudden. Trevligt minne för dom som var där. Jag minns att jag hade en plats i en bil som skulle dit, men låg med så hög feber att jag inte kunde se matchen.

Feber är aldrig roligt även om Huss mål lindrar...

Minnen som aldrig förtvinar

Vissa spelare etsar sig fast oavsett om jag vill det eller ej. Ibland för att deras blödande hjärta för ishockeyn fått mig att tro - att utan det hjärtat - hade dom aldrig varit elitspelare. Deras talang hade helt enkelt inte räckt till. Vid andra tillfällen är det precis tvärtom. Spelare med så mycket talang att upplevelse av att sitta på sidan och se dom spela blir mer estetisk än idrottslig.

Genom åren har jag haft förmånen att få se spelare av alla sorter och typer, men några dröjer sig kvar. Jevgenij Davydov, Tom Bisset, Pavel Brendl, Tommy Melkersson, Anders Huss, Ove Molin, Nicklas Bäckström, Johan Lindström, Janne Larsson, Jonathan Granström och Per-Johan Johansson är några exempel på spelare jag aldrig kommer att glömma att jag fått se spela i vår tröja. Jag kommer att minnas dom alla - men av helt olika anledningar.

Jag undrar vilka av årets nya spelare som kommer att tränga sig in bland dom som jag - för alltid - kommer att minnas med stor glädje?