Febriga matcher

Söndag morgon och jag vaknar med feber. Det skulle kanske vara enkelt att tro att det i sin tur betyder att seriepremiären är riktigt nära, men så är det inte. En hederlig alla-är-tillbaka-efter-semestern-och-nu-ska-vi-sprida-sådana-där-små-baciller-som-vi-trott-att-vi-blivit-immuna-mot förkylning.

Piggar upp mig med en suddenseger på VHS från semifinalerna 1995. Huss avgjorde i sudden. Trevligt minne för dom som var där. Jag minns att jag hade en plats i en bil som skulle dit, men låg med så hög feber att jag inte kunde se matchen.

Feber är aldrig roligt även om Huss mål lindrar...

Respekt för respekten

Det är många som har åsikter om det handslag som eventuellt aldrig genomfördes mellan Crosby och Lidström efter Lord Stanley minne blivit hedrat i matcherna sju.

Från början tyckte jag "bråket" påminde om de kramkalas som uppstår efter att en motståndare kommit för nära någons målvakt. Ni vet... Lite för sakens skull och mest för oss på läktarna, men sedan tänkte jag ett steg till.

Kampidrotter som ishockey kräver adrenalin och känslor. Hårda ord sägs mellan spelare under en finalserie, men när titlar har delats ut möts spelarnas blickar, kramar utbyts och en ömsesidig repekt för resultatet uttalas. Det är något speciellt och stort med just dessa ögonblick. På något sätt är det om just detta all idrott handlar.

Jag påminner mig om en av Tommy Sandlins första kommentarer efter en finalvinst. Sandlin uttryckte en respekt för motståndarna genom att tala om små skillnader mellan lagen och om att tillfälligheter avgjorde den avgörande matchen. Jag stod några bänkrader bakom motståndarnas bås och såg honom gå fram till en mycket ledsen spelare i motståndarlaget och lägga en arm om hans hals för att sedan säga något till honom. Spelaren vänder blicken mot Sandlin och nickar sakta. I det ögonblicket blev vår seger ännu större. Genom att ha förståelse den andres situation blir glädjen över den egna framgången större.

Nu vet jag inget om Crosbys och Lidströms eventuella handslag eller inte, men det påminde mig om att ha respekt för respekten...

Straffmål, självmål och vinstmål

Ni har säkert precis som jag kikat på den senaste tidens spektakulära straffmål gjorda av unga svenska spelare. Utan tvekan exempel på ögongodis för oss som gillar idrott.

Det är sämre med exempel när det gäller spektakulära självmål, men några finns det. Danne Johanssons i Läkerolen tillhör avdelningen smärtsamma och den japanske spelarens i något VM för några år sedan representerar gruppen underhållande självmål.

Ett annat plågsamt självmål blev jag påmind om när Aftonbladets månadsmagasin damp ned i brevlådan häromveckan. Det är länge sedan, men kom ihåg att det var ett självmål i en Stanley Cup-final. Konsekvensen av målet blev att rivalerna tog hem titeln den säsongen.




Det finns många vinstmål att minnas. Bisset avgörande mål i slutminuten av den fjärde SM-finalen 1999 är ett mål som jag för evigt kommer att bära med mig. Eero Somervuoris mål mot HV71 i onsdags är ett aktuellt exempel på ett annat vinstmål. Om han sedan hamnar i vårt Brynäs är inte alls säkert. Men om han gör det blir det säkert långt fler än bara jag som kommer att påminna bänkgrannarna om att det var just han som satte det mål som avgjorde SM-finalen 2009.

Han får gärna skriva på för oss. Om så sker hoppas jag på många - och då menar jag många - vinstmål i vår matchtröja...

Varför så ystra?

Jag har precis återhämtat mig från dem glada J20- pojkarna och deras ystra uppträdande i Läkerolen. Det kommer att vara ett fint hockeyminne. När jag fick se spelare glömma bort dåtid och framtid för att spela i nuet värmdes ett ibland svåflörtat och cyniskt hockeyhjärta som mitt.

Några som också bör äras är J20-lagets tränare, ledare, massörer, läkare, men framförallt materialförvaltare. Tänk er att åka land och rike runt med 25 unga killar som bara vill ha skoj och spela ishockey. Inte den enklaste av uppgifter...

Har ni missat hur ystra ett juniorlag kan vara efter ett SM-guld kan ni kika på det här. Om ni vill bli påminda om varför dem är så ystra ser ni det här.

Tack igen!

Det blir final för mig med

Då var det klart...

Det blir SM-final även för min del. Läkerolen väntar. Jag sätter mig i bilen och åker de dryga tjugo milen enkel väg för att se J20 spela SM-final i ishockey.

Det skulle vara alltför enkelt att säga att det beror på att A-lagets slutspel blev onödigt kort. Sanningen är att jag verkligen vill se just det här J20 laget spela final. För några blir dessa matcher det största som de kommer att uppleva under sin karriär och för några andra kan det resultera i den första av många titlar. Jag vill se morgondagens a-lagsspelare hantera en stor utmaning och jag vill göra det på plats.

Jag tycker att fler ska ägna kvällen åt ett besök i Läkerol Arena. Stjärnor föds sådana här kvällar. På Brynäs hemsida presenteras en intervju med Janne Larsson. Han tillhörde det lag som för 26 år sedan blev svenska juniormästare i ishockey. För 26 år sedan tändes Janne Larssons, Tomas Sandström och Anders Huss stjärnor.

Vilka stjärnor tänds i Läkerolen onsdagen den 1 april? Ingen vet, men en sak är säker... Du måste vara där för att få uppleva det. Visst ses vi? Tänkte väl det...