Kahnberg tillbaka

Jag är så oerhört glad över att Magnus Kahnberg spelar ishockey igen. Den "tackling" som orsakade det ofrivilliga avbrottet trodde jag för ett ögonblick skulle innebära att Kahna inte skulle spela ishockey igen. Nu gör han det och jag ser fram emot att få se honom på isen igen.

Jag kan dock inte riktigt bestämma mig när det gäller vem av Magnus Kahnberg eller Sebastian Karlsson som är gladast över att Magnus är tillbaka. Jag tror det är Sebastian Karlsson.

Hur som helst; Lycka till Kahnberg. Du är en favorit oavsett märke på bröstet.

Känslor och karaktär

Tycker så mycket om mitt Brynäs just nu. Halva laget sitter på läktaren och vilar medan resten av laget vinner matcher. Brynäs är i serieledning - om än bara för ett dygn eller två - men det är trots allt en serieledning. Jag famlar runt i huset och letar förklaringar som håller. Struntar i detsamma och frossar istället i all tänkbar information om lagets framgångar.

Jag njuter därför att jag kan njuta just nu. För några år sedan var mitt hockeyliv präglat av ångest, krossade drömmar och oro. Känslor som känns avlägsna just nu, men också känslor som jag när som helst kan frammana. Kanske är det just därför det känns så bra just nu. Kanske.

Måste nämna Lasse Jonsson. Den petade spelaren med det dyra kontraktet. Han kunde ha gjort som många andra gjort före honom. Ni vet; satt sig längst ut på en bänk. Inte lyssnat på tränaren och bara stulit energi från andra. Det har inte Lasse J gjort. Han försöker, han sliter och han blir allt bättre. Karaktär är det ord jag letat för att beskriva hans person. Kanske kan han inte ha något annat i årets upplaga av Brynäs? Det krävs den typen av karaktär för att få vara med och spela i ett lag som har framgång.

Brynäs - Djurgården

Matchen i lördags värmde mitt hockeyhjärta. Det var en match som påminde mig om varför jag tycker så mycket om vår sport. När en sådan match spelas mellan lag som också har en historia som har några år på nacken blir det av någon anledning bättre matcher.

Ikväll spelas en annan match med en än mer omfattande historia. Brynäs möter Djurgårdens IF i Läkerol Arena. Jag är inte den som tror att vi kommer att få uppleva samma kraftfulla finesshockey som senast, men om jag inte hoppades vore jag inte mig själv.

Ombyte förnöjer?

Säcken med krossade förhoppningar om guld knöts slutligen åt. Den ser ut att ha blivit lämnad till den återvinningsstation som den här tiden på året fylls med tränare som fått lämnat sina uppdrag. Jag ska erkänna att jag verkligen trodde på kombinationen Hans Särkijärvi och LHC. Ett tränare som vet att om guldet ska hem så krävs det mer än bara skickliga spelare. Det krävs en spelidé där förmågan att försvara sig är lika avgörande. Det blev ett kort äktenskap som slutade i en förlorad dröm.

LHC visar genom sitt val av ny tränare att det inte är tänkt som en kortsiktig lösning. Lückner skulle inte ta erbjudandet om han inte visste att det kom en ny säsong som han kontrollerar från dag ett. Är det ett kamikazeuppdrag? Jag tror inte det. LHC kommer att spela slutspelshockey den här säsongen. Att det sedan är Säckens förtjänst är en helt annan historia.

Timrå IK. Vad ska man säga? Oordning säger somliga. Kaos säger andra. Osynkat säger jag. Jämför vi med LHC så kan man se att linköpingsledningen synkat Säckens avgång med en ny tränare medan Timrå fortfarande letar sin. Må så vara att bägge klubbarna ville ha Harald, men det räcker inte som förklaring.

Däremot tror jag kanske att Säcken skulle vara ett bra namn för Timrå. En defensivcoach med bestämd röst är det som kan behövas för att Timrå ska behålla sin elitseriestatus. Plockar dom dessutom upp en revanschsugen Johan Åkerman får man en back som kan styra upp en del powerplay och uppspel. Jag skulle inte bli överraskad om så blir fallet.

Men vad vet jag? Blott intet, men visst kan ombyte förnöja?

Estetik, kreativitet och en knuten näve

Det har gått en dag sedan utskåpningen av Färjestad. När jag vaknade i morse var känslan av vällust kvar. Men som den självplågare jag är trodde jag mig veta att kvalseriespöket skulle besöka mig innan dagen var över. Så blev det inte. Jag njuter ännu.

När jag påminner mig om beslutsamheten i Niclas Anderséns och Jörgen Sundqvists fysiska backspel ser jag enkelhetens vackra estetik. Ofta är det spelare som dessa som visar i vilken form ett lag är. När dom defensiva pjäserna i ett lag är timade i sitt spel ger det en fingervisning om vilken sorts tillit det finns i laget.

När jag påminner mig om hur Carl Järnkrok och Jakob Silfverberg orädda kreativitet firar triumfer som får den mest luttrade förståsigpåaren i Gavlerinken - luttrade förståsigpåare kallar fortfarande Läkerol Arena för Gavlerinken - att resa sig upp när spelarnas risktagande resulterar i avgörande mål konstaterar jag stillsamt att det är något med årets Brynäs som väcker känslor hos många fler än bara hos mig.

När jag ser fokuseringen i Tommy Jonssons ögon när det återstår två minuter och ledningen är ointaglig förstår jag att han leder ett lag som är ute på ett mycket större uppdrag än det som handlar om att slå Färjestad i den 36:e omgången. Jag förstår att Färjestad har förstått det. Deras uppträdande igår kväll fick mig att förstå att dom inte gjort en dålig match. Dom blev bara medvetna om att dom var det sämre laget den där kvällen.

Jag kan inte låta bli att njuta just nu. Jag vet att det kommer att slå tillbaka, men jag gör det ändå.

För övrigt var det nya introt i Läkerol Arena en känslomässig rollercoaster som resulterade i att jag fick torka en tår av stolthet över att få tillhöra föreningen. För er som undrar så vill jag meddela att Niklas Czarnecki även igår kväll höjde en knuten näve. Jag tror det var för en tveksam offside.

Tack Brynäs!

Precis hemkommen efter den övertygande segern mot Färjestad är det inte helt enkelt att sortera intrycken.

• Jag vill skriva om hur laget överraskade mig med sitt spel särskilt med tanke på dom tre senaste insatserna som föregick kvällens.
  
• Jag vill skriva om hur enkelt det måste vara att spela med Silfverberg och Järnkrok.
  
• Det känns oundvikligt att inte nämna Mads Hansen och Mats Lavanders eviga slit.
  
• Hur skulle jag kunna stå ut med mig själv om jag glömde Jonas Nordquists uppoffrande spel för laget och skulle jag kunna sova utan att påminna om Jörgen Sundqvist resoluta tacklingsspel?
• Hur ska jag klara av att formulera den estetik som förenades med lagets övertygelse om sin egen förträfflighet?

Jag väljer att inte göra något av det. Orsaken är att jag - med mitt bristande kunnande - inte skulle göra enskilda spelare rättvisa.

Istället väljer jag att uppehålla mig kring det som ändå gjorde störst intryck på mig den här kvällen. Brynäs visar smartness när Färjestad vill annat. Brynäs mentala styrka är imponerande. Ikväll hade det varit enkelt att ställa upp på alla de fighter Färjestad ville ha igång, men istället log brynäsarna mot sina motståndarnas tafatta försök att med primitiva medel försöka ändra matchbilden. Jakob Silfverberg beskriver det så vackert i dagens ExPress. Det finns en gemensam korrigeringskultur i laget. Det är sådana saker som kan bära ett lag långt.

Den här kvällen kommer jag att minnas ett frustrerat Färjestad. Ett Färjestad som lämnar Gävle väl medvetna om att man inte bara förlorat matchen med fyra mål mot ett. Man lämnar Gävle mycket väl medvetna om att den mentala matchen förlorades med större siffror än så.

I bilen på vägen hem kom jag på mig själv att tänka tankar som jag inte tänkt på mycket länge. Det är tur att det är ny match på tisdag. Då får jag möjligheten att komma ned från mina små moln, men fram tills dess förbehåller jag mig rätten att njuta.

Bångelibång

Gillade inte när känslan inför match besannades. När Roger Melin täckte skott med huvudet var signalen till laget tydlig. Det var som om han - med all önskvärd tydlighet - ville visa laget att blåmärken försvinner, men segrar består.

Brynäs gör ingen bra match och att älta det faktumet får andra göra. Jag njöt en gång under matchen och det var när Daniel Bång visade klass. Klippet i skäret, fokuseringen på målet och avslutet som fick en våt dröm att framstå som verklig.

Tack för lektionen, AIK. Idag visade ni vilka grunder ishockey ska vila. Passion, vilja, beslutsamhet och en gemensam överenskommelse.

Brynäs får lappa ihop, bygga upp och på lördag visa att den här kvällen inte var början på ett mönster utan undantaget som vi kommer att minnas på grund av att det var undantaget.

Det är något som Gnager

Poängutdelningen efter matcherna mot MoDo och Växjö borde ge vissa förhoppningar inför kvällens bortamatch mot AIK, men så är inte fallet. Jag är nog inte ensam om att tycka att poängen värmde, men att spelet behövde en filt. Brynäs har tagit poängen utan att briljera på något sätt och när Johanneshov ikväll blir fylld till sista plats tror jag det kommer att tända fler än Gunnar Persson och Roger Melin.

Jag är orolig över att vi kan få se ett Gnaget som med fart, fest och färg kommer att spela sin bästa ishockey och om spelarbussen hem till Gävle ska fyllas med annat än muttrande spelare och ledare behöver Brynäs höja sig. Det är inte alls omöjligt, men det kommer att krävas.

AIK är för övrigt ett lag jag respekterar. Flera av mina vänner är AIKare på det där bra sättet. Ni vet; dom respekterar motståndaren, dom hyllar sitt lag och dom kan ishockey. Lägg till Black Boris och ni får en bild av supportrar som kan annat än det som alltför ofta skrivs om Allmänna Idrottsklubbens supportrar.

Jag har inte gett upp innan match, men det är något som gnager...

En obesvarad kärlek

Hockey. Ett spel jag aldrig behövde lära mig att älska. Jag föll på samma sätt som vi så ofta gör när det är självklart att vi är ämnade för varandra. Vi möttes och vi njöt under många år. När tonåren kom och min kärlek visade sig vara större än hennes skildes våra vägar åt. Hon ville inte ha mina bristande förmågor och jag hänvisades till ett liv utan henne. När jag såg andra bli omfamnade av henne förstod jag att min kärlek till henne aldrig skulle bli besvarad på det sätt jag ville.

Med tiden lärde jag mig hantera det obesvarade och fann mig tillrätta bland många andra som älskade henne lite sådär på avstånd. Då och då vände hon upp sitt ansikte mot mig och för några ögonblick kände jag mig sedd. Så här lång den här vintern har hon visat upp sitt största leende mot mig. Det har funnits stunder när jag - på allvar - trott att hon menar allvar. Att det - trots våra tidigare erfarenheter - skulle bli vi två. Jag är äldre idag och vet att ett flyktigt ögonblick av kärlek inte är något att bygga en livslång relation på.

Brynäs har hittills den här säsongen gjort gott för mitt sargade hockeyhjärta. Inte bara för att man vinner fler matcher än på många år och inte heller för sättet man gör det på. Min ömsinta och djupa respekt har med andra saker att göra.

Jag och mina vänner har hånats, bespottats och förnedrats under några år, men nu lyfter vi våra blickar och i vår varma blick kan ni utan se vårt överseende med den avundsjukes tillkortakommanden i deras desperata men olyckliga formuleringar. Vi tänker stilla att - er tid kommer.

Den här säsongen ser jag fram mot nästa match med längtan och inte med den oro som bara ett sargat hjärta kan göra. Brynäs har hittills den här säsongen gett mig hoppet tillbaka.

Hon kommer aldrig att älska mig på det sätt som jag en gång drömde om, men bara att hon under några korta månader ler mot mig har gett mig hoppet. Tack.

Lokaltidningar, supporterklubbar, föreningar och andra tävlar i grenen om att skapa dom största förväntningarna inför säsongen. Jag gillar det, men jag rycks inte med. Det är fortfarande augusti. Lagen har varit på is i några veckor - med undantag för LHC - och inget tyder på att något lag vunnit någon titel ännu.

Imorgon spelar Brynäs sin första träningsmatch för året. Det ryska motståndet ersattes av det uppländska. Åkte i helgen förbi arenan i Uppsala och hade gärna gjort det imorgon istället. Jag ska erkänna att förväntningarna inför säsongen nästan är i paritet med Brendlåret, men bara nästan.

Hur som helst; nu börjar det närma sig. Om knappa två veckor sitter jag själv parkerad på Gärdehov i Sundsvall för årets upplaga av SCA-cupen. Upptryckt i något hörn kommer jag att sitta och sucka över dåliga uppspel och jubla över lyckade passningar. Jag kommer att leva i illusionen om att det är på riktigt. Det är väl det försäsongen är till för?

Om jag längtar till nedsläpp? Tycker lillgrabben om glass? Sover Dolly Parton på rygg?

Kom igen nu, Brynäs!

Nu djävlar!

Gillar Brynäs målsättning om att vinna hela konkarongen. Så ska det låta! Varje elitlag bör ha den målsättningen inför säsongen. Om man inte har det kan man lika gärna lämna elitdivisionen. Vilka som sedan står där med guld runt halsen är en helt annan sak.

Målsättningar ska vara realistiska och möjliga. Jag vill påstå att alla lag har möjligheten att vinna. Det är ishockey det handlar om. I vår sport finns inga färdiga sanningar - förutom den som säger att Färjestad allt som oftast spelar final.

Snart släpps pucken och då djävlar!

Något att tänka på

Likheterna mellan Tim Thomas och Viktor Fasth stannar inte vid att dom bägge representerat Allmänna Idrottsklubben. Dom är också två mycket bra representanter för att talang kan mogna långsamt och det enda hindret mellan den talangfulle och framgång är viljan att träna hårt, träna ännu hårdare och träna hårdast. Dom har visat hockeyvärlden att tron på den egna förmågan i kombination med svettiga träningskläder och ödmjukhet är den bästa kombinationen för en framgångsrik karriär.

Något att tänka på för alla unga talanger som inbillar sig att en tidig framgång automatiskt ger en inskription i hockeyhistorien.

En stolt hundraåring

Det finns så mycket att säga, så mycket att skriva och så många osorterade tankar just nu.

Den gångna säsongen satte sina spår. Precis när representationslaget gick på is blev jag förälder. Intrycken från isen grumlades av sonens frågor om världen utanför isen. Min egen lycka håller i sig, men intrycken saknar struktur.

När sommarens första dagar får syrenen att blomstra på ett sätt som gör att man aldrig vill att det ska ta slut kommer jag på mig själv att fundera över vem som ska passa Widing. När sonens blick ingjuter hopp om en framtid värd att möta konstaterar jag att Ollas är efterlängtad, att Johansson mycket väl är en joker och att Gunderson ska bli spännande att se på isen.

Ägnade en kväll åt Honken. Såg final V från 1999 och mindes med värme vad han då åstadkom. Jag är säker att hans ord kommer om att få spela i Brynäs kommer från hans hjärta och inte är legionärens tillrätta lagda ord för att blidka supportrar.

Johan Larsson och Jakob Silfverberg har visat ungdomlig mognad när man väljer att stanna kvar trots dollar och äventyr som väntar. Järnkrok visade samma medvetenhet som han gör på isen när han resonerar likadant.

Jag kommer att skriva mer och ofta under den säsong som kommer. Det är en säsong jag längtar att möta. Den stolta hundraåringen ska ha mig som ständig följeslagare.

Kortisar

Jesper Ollas - Ny mas i laget. Jag tillhör den typen av supportrar som inte bryr mig om spelares ursprung och bakgrund. Välkommen och lycka till!

Andreas Dackell - Kaptenen förlänger. Bra och viktigt. Dackell såg hungrig ut och jag är ganska säker på att Färjestad fått det rejält jobbigt om Kaptenen spelat kvartsfinalerna. Jag tror Dackell kände det också och vill visa att Brynäs under hans ledning kan gå längre i ett slutspel.

Semifinalerna - Färjestad visade klass och AIK trötthet. Resultat därefter. Luleå och Skellefteå visade styrka, fart och vilja. Imponerades av Skellefteås sätt att vinna matcherna. Måste också berömma Adam Larsson.

Finalen - Färjestad. Inte för att jag vill det, men för att det brukar krävas att ett lag förlorar en final innan man vinner en.

Kvalserien - Växjö dominerar hela säsongen och firar redan under helgen. I smyg. MoDo blir kvar i Elitserien. Vinner allt som är kvar och då Tälje slår Rögle i nästa omgång avgör MoDo på hemmaplan. Trott det den som vill.

Tack!

Genom åren har jag tvivlat. Tvivlat på att själen inom elitidrotten verkligen består av människor som vill tävla mot andra, mäta sitt kunnande och sina krafter mot andra. Individer som tillsammans vill uppnå något, vinna titlar och underhålla den publik som valt att följa dom.

Jag har tvivlat då jag sett arenor svälla, sponsorer inflytande avgöra klubbars framtid och när publiken som - indirekt - betalar hela kalaset sätts på undantag. Jag har tvivlat när jag sett spelare välja klubb efter vilka som betalar mest och jag har tvivlat när allt färre spelar för klubbmärket på framsidan av tröjan utan istället för det egna namnet på ryggen.

Ni kan det där, eller hur? Igår fick mitt tvivel en lektion av Allmänna Idrottsklubben. Dom visade och påminde mig om varför jag älskar vår sport. När ett lag bestämmer sig för att nyttja sin talang maximalt, jobbar hårdare än sina motståndare och spelar till den tjockaste av tanter sjungit färdigt kommer också framgång. Motivation slår alltid klass och stålar.

Därför ställde jag mig upp framför tv-apparaten igår kväll. Som en stillsam hyllning till det lag jag respekterat från första början, men jag aldrig trodde skulle nå så här långt - och då är resan inte färdig.

Tack AIK! Ni har gett mig förhoppningar om min idrotts framtid. Tack!